susieq

Jag funderade på gränser idag. Närmare bestämt gränser och vänner.

Min mamma har alltid sagt att man inte kan berätta sitt allra mörkaste för sina vänner. Det skulle de aldrig kunna ta. Och det vore orättvist att faktiskt utsätta dem för det. Att be dem bära ens egna plågor. Fast det får mig att tänka. När jag mått som sämst är det dem jag sprungit till. Mina vänner. Främst bästis. Och att veta att de (eller han) alltid står där vid ens sida, är inte det finaste man kan ha inom en vänskap? Och jag skulle inte ha något emot att återgälda tjänsten. [Fast jag hoppas jag slipper av den anledningen att jag vill inte att nån av mina vänner ska må så dåligt som jag gjorde då.]

Men vart går egentligen gränsen? Vad kan man och vad kan man inte säga till sina vänner eller be dem om?

Kan man säga åt dem när de gör fel val i livet trots att de känner att det är rätt?
Kan man säga att deras partner inte är rätt för dom?
Kan man bjuda in dem i sitt mest privata?
Kan man be dom om råd om det mest privata?
Kan man ställa frågor om sitt eget liv som skulle ställa dom i en obehaglig situation?

Nånstans tror jag min mammas ord har en poäng. Även om hon hårddrar det mer än jag gör. För när jag mår som sämst så behöver jag mina vänner. Ändå så måste man ha en gräns till sina vänner. Måste man inte?

[Och hädanefter ska jag försöka skriva såna här mer funderarbloggar istället för "det här har jag gjort idag". Så ni vet. ]

Det har ekat lite tyst nu ett tag. Jag har helt enkelt inte orkat bry mig om att skriva blogg ett par dagar [eller hur länge det nu blev]

Så vad händer i Stinas rosafluffiga värld? Nåja. Den är varken rosa eller fluffig. Men jag är oftast så där äckligt klämkäckt glad som jag fick som en hemsk biverkan på att må bra. Förutom tillfälliga små svackor då jag bara tänker: "Nej nej nej. Det här går aldrig. Allt faller i bitar." Men vem orkar vara klämkäckt glad 24 timmar om dygnet? Och ibland får jag små ilskeutbrott på saker jag blir irriterad av. Det ser jag dock som friskhetstecken. Man ska uttrycka vad man känner och inte kapsla in det.

För övrigt är det mycket plugg nu. Konsekvensen av att slarva är att allt klumpar ihop sig så man får plugga tills det snurrar i huvudet. Redovisade första boken häromdagen dock. Men det kändes pest. Avskyr att redovisa som de flesta som känner mig vet. Sen måste någon ha slagit mig i huvudet för jag hörde mig själv föreslå att jag kanske skulle redovisa bok nummer två muntligt ochså förutom skriftligt. En del av mig vill säga: "Men Stina nu har du väl blivit riktigt tokig ändå?" En annan del av mig vill säga: "Vad duktig och modig du är!" För trots allt gör jag något som jag för ett år sen fullständigt hade vägrat. Nåja. Saker går framåt.

Jobb går åt helvete att söka. Nu finns det knappt några iaf. Sommaren kan man inte söka jobb på. Det är en sak som är säker. Så nya tag till hösten.

Och så har jag köpt Peace&Love-biljetter. Tjatjing sa det på kontot. Eller. Det kommer säga det. 2000 spänn flyger iväg. Tack så mycket. Jag tänker allt jag kan på Iggy och Steffe och allt annat bra vi ska se. Och så tänker jag på att träffa Borlänge-folket. [Fast det är inte 2000 kronor roligt att bara träffa dom;)] Fast måste tigga kattvakt av nån också. Men det är inte omöjligt skulle jag tro. Nån vill säkert ta hand om min världens sötaste. Min lilla honkatt som blivit en han.

Nä. Nu vet jag inget mer att skriva. Puss på er.

Helgen var trevlig. Inflyttningsfest hos syrrans C. Eller de dejtar eller vad de nu vill kalla det. Men det var trevligt. Konstiga samtal och aaaaaaaaalldeles för många ciggaretter. Och jag drack Wiskey! Rita ett litet kors i era tak för det händer inte varje dag.

Annars då. Skola och skoltankar och jobbtankar. Det skulle tråka ut er. Tro mig.

Puss!