susieq

Jag funderade på gränser idag. Närmare bestämt gränser och vänner.

Min mamma har alltid sagt att man inte kan berätta sitt allra mörkaste för sina vänner. Det skulle de aldrig kunna ta. Och det vore orättvist att faktiskt utsätta dem för det. Att be dem bära ens egna plågor. Fast det får mig att tänka. När jag mått som sämst är det dem jag sprungit till. Mina vänner. Främst bästis. Och att veta att de (eller han) alltid står där vid ens sida, är inte det finaste man kan ha inom en vänskap? Och jag skulle inte ha något emot att återgälda tjänsten. [Fast jag hoppas jag slipper av den anledningen att jag vill inte att nån av mina vänner ska må så dåligt som jag gjorde då.]

Men vart går egentligen gränsen? Vad kan man och vad kan man inte säga till sina vänner eller be dem om?

Kan man säga åt dem när de gör fel val i livet trots att de känner att det är rätt?
Kan man säga att deras partner inte är rätt för dom?
Kan man bjuda in dem i sitt mest privata?
Kan man be dom om råd om det mest privata?
Kan man ställa frågor om sitt eget liv som skulle ställa dom i en obehaglig situation?

Nånstans tror jag min mammas ord har en poäng. Även om hon hårddrar det mer än jag gör. För när jag mår som sämst så behöver jag mina vänner. Ändå så måste man ha en gräns till sina vänner. Måste man inte?

[Och hädanefter ska jag försöka skriva såna här mer funderarbloggar istället för "det här har jag gjort idag". Så ni vet. ]