susieq

Okej. Dag två. Och än så länge funkar det bra. Fast å andra sidan har jag inte givit någon adressen en. Inte ens Micke. Hm. Det kanske jag borde. Fast samtidigt känns det fånigt. "Jag har en blogg. Gå in och läs." Som om någon egentligen är intresserad av mitt trams. Eller det kanske nån är. Who knows.

Idag så har jag röjt bland papper. Igen. Snart blir jag tokig på dem. Det positiva är att jag har gått igenom ALLA papper i vardagsrummet nu. Vilket betyder att alla papper är iordning, förutom att jag måste lägga in det jag sorterat i de mappar de ska vara i, jag måste ta tag i recept/serier/artiklar, och så de jag inte vill minnas just nu. De två banankartongerna. Men. Snart är allt i ordning. Det är en del av mitt mål för att uppnå Feng shui. [Stavas det så?] Ni vet, ro i hemmet. Man möblerar och ordnar så att rummet är i ro. Okej, det var en dålig förklaring, men den duger.

Idag satt jag och tyst stirrade på pappersinsamling som långsamt svämmade över. Och jag funderade på att ropa på Micke och tvinga honom att tömma den. [För lite kan han hjälpa till.] Men så orkade jag inte. Och jag funderade vad som egentligen hänt med mig. Micke lekte. [Jag är lessen älskling när/om du läser det här, men det är vad du gjorde.] Det fanns absolut INGEN anledning till att han inte skulle göra något för att hjälpa mig få ordning. Men efter ett par år av tjatande så ger man helt enkelt upp. MAn orkar inte längre lägga den där energin förutom då man får absolut nog av det. Och jag kände att jag inte brydde mig helt plötsligt. Det blir lite upp till honom vad han tycker att han borde göra. Och jag läste någonstans att det är det mest effektiva man kan göra för att ändra någons sätt på en punkt man stör sig. Att låta dem tänka själva. [Även om man blir så tokig så att man allvarligt överväger att stjäla sladdarna till dennes favoritleksak, datorn.]

Det är på något vis ett tecken på att man förändrades. Det är liksom som att. Då jag var 16, 17 sådär så var jag full av visioner. Jag skulle bli författare, jornalist. Mina texter skulle FÖRÄNDRA folks tänkande. Jag skulle öppna folks ögon för orättvisiorna i världen. Men... Det försvann. Jag slutade med det där. Och innan nån tänker att "varför då" eller tycker att det är ett svek så... Då var visioner allt jag hade. Jag hade ingen riktig egen vilja. Personerna omkring mig och deras tankar påverkade mer än mina verkliga viljor. Om folket omkring mig var nykterister var jag också det. Rökmotståndare fick mig att fnysa åt rökare. Och om folk prisade naturen som nån guds gåva kunde man slå vad om att mina högsta drömmar var att campa på en fjälltopp. Och nu må jag ha få visioner. Men jag har egna viljor. Egna tankar. Eget hopp. Det är skillnaden. Nu ska jag inte rädda världen. Bara mig själv. Och kanske nån enstaka som står mig så nära att jag måste rädda dem för att jag behöver dem. Heh.

Okej. Nu svävade jag iväg lite. Men om ni läste det får ni skylla er själv.

Nu ska jag nog klippa i lite tidningar så man får städa bort dem. Eller kanske vifta med en hammare. En tavla och en planch ska upp på väggen idag. Så är det.

Jag tänkte på det här för länge sen. Att skapa en "blogg". För det var tydligen "jättepopulärt" och "alla" gjorde det. Jag läste artiklar om att t.o.m. totala datoridioter hade bloggar. För "så syns man".

Löjligt egentligen. Inte att saffa en blogg, utan det där om att man måste synas.

Så. Jag skaffade en blogg. Vi får se hur det här går. Med att aktivt skriva. Jag har haft såna här idéer förut och... ja. Låt mig säga så att de är nerlagda nu. De var absolut inget hållbart. Men nu tänkte jag att jag bara skulle försöka skriva lite. Varje dag. Eller nåja. Nästan varje dag. Relativt regelbundet. Det räcker så länge. Speciellt med tanke på hur dålig jag varit på att slå på datorn de senaste månaderna.

Iaf. Det här är bara första. Så ni [eller jag, det är mig jag skriver för] får nöja er [mig] för den här gången.

Ciao bella!