Dålig.
Jag är en sjukt dålig student idag. Det känns som jag har tusen sidor (nåja jag överdriver lite) matte att plugga till på måndag men jag får absolut ingenting gjort. OCh jag får dåligt samvete och säger att jag MÅSTE plugga och sen får jag inget gjort iaf.
Istället tänker jag på allt annat jag MÅSTE göra. Som tröjan som ska sys in till på fredag. Som mitt hår som verkligen borde klippas och färgas (fast att det kostar pengar är bittert). Som allt som ligger och skräpar överallt och som borde ordnas. Som allt som måste strykas och kläder som måste sys upp. Jag tänker på vad man kan få för extrajobb och på pengar jag vill och behöver ha. För att kunna köpa det där jag vill. [Matrealistiska sellout!]
Nåja. Life´s a bitch.
Nu ska jag gå och träna så jag är lite bra iaf. Och så blir jag lite smalare och kanske når min målvikt nångång. Det bestämmer vi.
Istället tänker jag på allt annat jag MÅSTE göra. Som tröjan som ska sys in till på fredag. Som mitt hår som verkligen borde klippas och färgas (fast att det kostar pengar är bittert). Som allt som ligger och skräpar överallt och som borde ordnas. Som allt som måste strykas och kläder som måste sys upp. Jag tänker på vad man kan få för extrajobb och på pengar jag vill och behöver ha. För att kunna köpa det där jag vill. [Matrealistiska sellout!]
Nåja. Life´s a bitch.
Nu ska jag gå och träna så jag är lite bra iaf. Och så blir jag lite smalare och kanske når min målvikt nångång. Det bestämmer vi.
Om drömmar.
När jag var en liten flicka så drömde jag om att bli prinsessa och såna där sockersöta saker. Jag älskade rosa. Allting var rosa. Min cykel var rosa (iaf då jag fick köpa en rosa cykel, innan dess var den röd men det var inte mitt val). Jag hade dockor som var mina barn och jag döpte alla mina saker. Absolut alla. Mina bollar hade namn. Och allting var sådär gulligt och rart med rosa små moln runt allting. Samtidigt hade pojkflickan i mig redan då vaknat till liv. Ingen klättrade lika högt upp i träden som mig. Så många gånger som jag haltade hem med fullständigt blodiga knän går nog knappast att räkna. En gång fick jag för mig att undersöka vad som hände om man krossade en vinflaska mot en sten vilken resulterade i en skadad hand som mamma var tvungen att plåstra om.
När jag blev större drömde jag att bli designer, författare och massa andra "roliga saker". Men jag ville "passa in" så jag lät håret växa ut i samma längd som mina bästa vänners och höll på med samma saker som alla andra tjejer. Jag skrev kärleksbrev till pojkar som jag aldrig skickade och busringde hem till pojkar utan att säga nåt. Det var innan folk hade nummerpresentatörer så man kunde göra sånt.
Ännu större så drömde jag om att bli utrikeskorrespondent (frilansande av nån anledning), fotograf, författare (fortfarande), helikopterpilot och andra "häftiga" yrken. Det var som något sa mig redan då att jag aldrig skulle bli lycklig sittandes på samma sätt och göra samma saker. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att ta in mig in på vägen som journalist (som skulle leda till utrikeskorrespondent) på gymnasiet då jag gick med i skoltidningen. Men jag tyckte att det hela var patetiskt. Jag gjorde också ett halvhjärtat försök att lära mig fotografi men det var som om jag inte kände för det nog. När det blev "inne" lessnade jag totalt. Nu fotar varenda idiot jag känner till (ta inte åt er om ni inte behöver). Så nu har jag totallessnat. Jag gillar inte att vara som alla andra. Jag skrev en gång i tiden hundratals dikter. Nån nämnde nån gång att de var bra. Sedan packade jag ner dom i en låda. Jag har funderat på att plocka fram dom och sätta ihop dem i en bok men jag kan inte förmå mig att plocka fram dem. Jag gillar inte att läsa dem längre. De är skrivna av en rädd och olycklig flicka så därför handlar de om just såna saker. Blod och rakblad är inte ett helt ovanligt inslag och jag gillar helt enkelt inte att påminna mig om hur jag mådde då. Texter är nedpackade i samma låda, texter som inte är avslutade men nästan. Så man kan säga att jag gjorde ett halvhjärtat försök att bli författare också.
Och nu drömmer jag om att bli vetrinär. Men det finns dagar jag undrar om det är värt det. Det är så kämpigt att bara ta sin IN på vetrinärlinjen så jag vissa dagar bara vill gallskrika. Som när jag måste tokplugga timtal i sträck bara för att jag har så mycket att läsa och för att jag har prov på fredag. Eller som när jag tänker på allt jag måste hinna innan den här terminen. OCh jag har verkligen ingen lust. Jag avskyr att plugga naturvetenskap och matte och just nu är det det enda jag MÅSTE plugga. Matte är TRÅKIGT. Fyik är en PLÅGA. Kemi är TRADIGT. Biologi är väl okej men det handlar ju trots allt till viss del om det jag vill jobba med. Djur. Och sen då? Tänk om jag inte vill jobba med djur på samma plats för resten av mitt liv? Allting talar för att jag en dag blir för rastlös och vill göra något annat. Vad gör jag då med mina gigantiska studieskulder och allt jag kämpat för? Hur vet man att den här drömmen håller och att man inte kämpat i onödan? Hur vet man att man inte jagar fantasidrakar i en magisk värld som faktiskt inte existerar på riktigt?
När jag blev större drömde jag att bli designer, författare och massa andra "roliga saker". Men jag ville "passa in" så jag lät håret växa ut i samma längd som mina bästa vänners och höll på med samma saker som alla andra tjejer. Jag skrev kärleksbrev till pojkar som jag aldrig skickade och busringde hem till pojkar utan att säga nåt. Det var innan folk hade nummerpresentatörer så man kunde göra sånt.
Ännu större så drömde jag om att bli utrikeskorrespondent (frilansande av nån anledning), fotograf, författare (fortfarande), helikopterpilot och andra "häftiga" yrken. Det var som något sa mig redan då att jag aldrig skulle bli lycklig sittandes på samma sätt och göra samma saker. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att ta in mig in på vägen som journalist (som skulle leda till utrikeskorrespondent) på gymnasiet då jag gick med i skoltidningen. Men jag tyckte att det hela var patetiskt. Jag gjorde också ett halvhjärtat försök att lära mig fotografi men det var som om jag inte kände för det nog. När det blev "inne" lessnade jag totalt. Nu fotar varenda idiot jag känner till (ta inte åt er om ni inte behöver). Så nu har jag totallessnat. Jag gillar inte att vara som alla andra. Jag skrev en gång i tiden hundratals dikter. Nån nämnde nån gång att de var bra. Sedan packade jag ner dom i en låda. Jag har funderat på att plocka fram dom och sätta ihop dem i en bok men jag kan inte förmå mig att plocka fram dem. Jag gillar inte att läsa dem längre. De är skrivna av en rädd och olycklig flicka så därför handlar de om just såna saker. Blod och rakblad är inte ett helt ovanligt inslag och jag gillar helt enkelt inte att påminna mig om hur jag mådde då. Texter är nedpackade i samma låda, texter som inte är avslutade men nästan. Så man kan säga att jag gjorde ett halvhjärtat försök att bli författare också.
Och nu drömmer jag om att bli vetrinär. Men det finns dagar jag undrar om det är värt det. Det är så kämpigt att bara ta sin IN på vetrinärlinjen så jag vissa dagar bara vill gallskrika. Som när jag måste tokplugga timtal i sträck bara för att jag har så mycket att läsa och för att jag har prov på fredag. Eller som när jag tänker på allt jag måste hinna innan den här terminen. OCh jag har verkligen ingen lust. Jag avskyr att plugga naturvetenskap och matte och just nu är det det enda jag MÅSTE plugga. Matte är TRÅKIGT. Fyik är en PLÅGA. Kemi är TRADIGT. Biologi är väl okej men det handlar ju trots allt till viss del om det jag vill jobba med. Djur. Och sen då? Tänk om jag inte vill jobba med djur på samma plats för resten av mitt liv? Allting talar för att jag en dag blir för rastlös och vill göra något annat. Vad gör jag då med mina gigantiska studieskulder och allt jag kämpat för? Hur vet man att den här drömmen håller och att man inte kämpat i onödan? Hur vet man att man inte jagar fantasidrakar i en magisk värld som faktiskt inte existerar på riktigt?
To work for a better life.
Träning dag tre. Nåja. Rent logiskt är det väl dag två eftersom jag tränar varannan dag. Men jag räknar på mitt sätt. Det känns skitbra att träna igen. Uppiggande. Fast idag var just själva träningen rätt tung. Maskinerna kändes tuuuuuuunga. Helvetesmaskinen var... ja.. ett helvete helt enkelt. Jag fick till 30 övningar men inte riktigt som man skulle. Nåja. Perfekt kan det ju inte alltid gå. Och mjölksyran kändes då jag cyklade de sista 20 minuterna. Jag gav inte upp iaf fast jag hade bra lust att ge upp. Så det går bra att träna. Om man nu får säga det trots att man precis börjat igen. Idag bestämde jag mig för att duscha på gymmet och inte gå hem och duscha som jag och Micke alltid tidigare gjort. Det känns så ofräscht så här års då man ska dra på sig jacka och så över de svettiga kläderna. Upptäckta att det fanns bastu på gymmet. Det kanske man skulle prova på nån dag.
Jag kom iaf ihåg att väga mig idag. Vågen visar fortfarande för mycket men jag får inte samma panikkänsla i magen som första gången jag såg den där siffran. Och nu ska den väl sakta men säkert sjunka till den siffra jag vill att det ska stå. Om det nu inte blir det där dilemmat med att muskler väger mer. Fast då är väl iaf magen platt så då får jag iaf ingen panik. Och jag lär komma i alla mina byxor igen. Det ska bli trevligt.
Nu ska jag äta sallad. Favorit i repris. Musselsallad med svamp. Mest för att jag har en öppnad musselburk och jag kommer inte på något roligare att göra med dem. Tomatsås hade man kunnat göra men jag har redan ätit pasta en gång idag och det är inte ett dugg nyttigt med pasta. För det är den dåliga vita sorten.
Puss på er.
Jag kom iaf ihåg att väga mig idag. Vågen visar fortfarande för mycket men jag får inte samma panikkänsla i magen som första gången jag såg den där siffran. Och nu ska den väl sakta men säkert sjunka till den siffra jag vill att det ska stå. Om det nu inte blir det där dilemmat med att muskler väger mer. Fast då är väl iaf magen platt så då får jag iaf ingen panik. Och jag lär komma i alla mina byxor igen. Det ska bli trevligt.
Nu ska jag äta sallad. Favorit i repris. Musselsallad med svamp. Mest för att jag har en öppnad musselburk och jag kommer inte på något roligare att göra med dem. Tomatsås hade man kunnat göra men jag har redan ätit pasta en gång idag och det är inte ett dugg nyttigt med pasta. För det är den dåliga vita sorten.
Puss på er.
Träning dag 1.
Okej pojkar och flickor. Sanningens minut. Dag ett. Började jag att träna?
Det kan ni ge er tusan på att jag gjorde! Bara man bestämmer sig så funkar det. Trots att då jag såg ut på mörkret inte kände mig särskilt sugen så hade jag ju lovat mig själv att börja träna. Jag glömde dock väga mig på gymmet som jag tänkte att jag skulle. Ska man räkna kilon måste man veta vad man börjar med och eftersom vår gamla våg sagt upp sig så måste jag väga mig på gymmet. Nåja.
Duktig var jag iaf. Jag trodde det skulle gå uruselt eftersom det är över 2 (!!!!) månader sen jag tränade sist. Men det var som om musklerna bara behövde bli påminda om att de fanns så satte de snällt igång. Trodde jag skulle vara tvungen att sänka mina vikter ordentligt men inte ens det behövde jag. Bra muskler. OCh sammanlagt cyklade jag 30 minuter. Det var också duktigt. Jag läste nämligen förut att om man styrketränar först och sen kör kondition förbränner man mer. Mätaren på cykeln visade att jag cyklade ungefär 6,5km och förbrände ungefär 150 kalorier. Plus styrketräningen. Är det en pizza? Eller? Kan inte sånt där.
Mat har jag lite dåligt samvete för. Men ska göra en sallad snart. Dålig flicka som äter efter 20.00 dock. Nåja. Även solen har sina fläckar. OCh sallad är gott. Förköpte mig nästan på salladsavdelningen för jag var så hungrig. Men sen blev jag sittandes ett tag då jag kom hem. Nu ska jag choppa sallad dock!
Puss på er!
Det kan ni ge er tusan på att jag gjorde! Bara man bestämmer sig så funkar det. Trots att då jag såg ut på mörkret inte kände mig särskilt sugen så hade jag ju lovat mig själv att börja träna. Jag glömde dock väga mig på gymmet som jag tänkte att jag skulle. Ska man räkna kilon måste man veta vad man börjar med och eftersom vår gamla våg sagt upp sig så måste jag väga mig på gymmet. Nåja.
Duktig var jag iaf. Jag trodde det skulle gå uruselt eftersom det är över 2 (!!!!) månader sen jag tränade sist. Men det var som om musklerna bara behövde bli påminda om att de fanns så satte de snällt igång. Trodde jag skulle vara tvungen att sänka mina vikter ordentligt men inte ens det behövde jag. Bra muskler. OCh sammanlagt cyklade jag 30 minuter. Det var också duktigt. Jag läste nämligen förut att om man styrketränar först och sen kör kondition förbränner man mer. Mätaren på cykeln visade att jag cyklade ungefär 6,5km och förbrände ungefär 150 kalorier. Plus styrketräningen. Är det en pizza? Eller? Kan inte sånt där.
Mat har jag lite dåligt samvete för. Men ska göra en sallad snart. Dålig flicka som äter efter 20.00 dock. Nåja. Även solen har sina fläckar. OCh sallad är gott. Förköpte mig nästan på salladsavdelningen för jag var så hungrig. Men sen blev jag sittandes ett tag då jag kom hem. Nu ska jag choppa sallad dock!
Puss på er!
Träning.
Imorrn är första dagen på mitt nya liv. Nåja. Mitt nygamla liv. Det är dags att börja ta tag i den där hälsobiten igen. Träningskortet har legat bortglömd och skämd ett tag nu. Det håller inte. Det funkar inte.
Jag ser det på min kropp att det inte funkar. Jag har blivit TJOCK. Okej. Enligt mina mått. Jag växer ur mina kläder och det är inte hållbart i längden. Jag har inte råd att köpa helt nya kläder. Dessutom gillar jag de gamla. Jag gillar bara inte hur tajt de sitter just nu. Och jag gillar inte min mage i tröjorna. Jag har alltid varit stolt över min platta mage. Det är därför jag piercade mig i naveln. Nu skäms jag så fort jag har en liiiiiite för kort tröja. Och eftersom jag förut gillade att ha en stil där magen kan synas har jag många såna tröjor. Det är inte fel på tröjorna. Det är fel på magen.
Så imorrn så ska träningen tas tag i på allvar. Inga ursäkter. Om det är mycket i skolan så får jag ta med mig boken till träningscykeln och läsa medans jag cyklar. Så är det bara. För som jag ser det så har jag två månader kvar av det här året att vända det hela. Inga mirakel hinner ske på två månader. Men det hinner ske nån slags skillnad. Antingen så blir det värre, eller så blir det lite bättre. Skillnaden är om man tränar eller inte. Äter bra eller inte. Och sådär.
Jag har aldrig varit en tjej med såna här problem tidigare så det är därför jag blir så upprörd över det lilla. Jag är en sån där tjej som åt en halvliter glass utan att lägga på mig ett gram i mina tonår. Orättvist? Givetvis. Fast nu måste jag lära mig att min kropp inte fungerar så längre. Om jag äter en halvliter glass lär jag gå upp nu (och kräkas eftersom jag mår illa om jag äter för mycket glass, men det är en annan historia).
Apropå det måste jag ordna maten också. Problemet är att jag inte kan sånt. Tips? Jag vill inte ha nån GI, eller Atkins eller vad tusan de heter. Jag vill ha helt vanlig näringslära. Sånt där. Ät inte för fet/för salt/för söt mat. Okej jag vet ungefär. Problemet är att jag inte vet hur man balanserar kolhydrater och proteiner och vitaminer. Men jag ska lära mig. Sen ska jag få tillbaka min platta maga. Beach 2008, here I come!
Så imorrn börjar vi träna igen. Det passar alldeles utmärkt eftersom jag är ledig. OCh på onsdag är jag också ledig. Så det passar väldigt bra.
Jag ser det på min kropp att det inte funkar. Jag har blivit TJOCK. Okej. Enligt mina mått. Jag växer ur mina kläder och det är inte hållbart i längden. Jag har inte råd att köpa helt nya kläder. Dessutom gillar jag de gamla. Jag gillar bara inte hur tajt de sitter just nu. Och jag gillar inte min mage i tröjorna. Jag har alltid varit stolt över min platta mage. Det är därför jag piercade mig i naveln. Nu skäms jag så fort jag har en liiiiiite för kort tröja. Och eftersom jag förut gillade att ha en stil där magen kan synas har jag många såna tröjor. Det är inte fel på tröjorna. Det är fel på magen.
Så imorrn så ska träningen tas tag i på allvar. Inga ursäkter. Om det är mycket i skolan så får jag ta med mig boken till träningscykeln och läsa medans jag cyklar. Så är det bara. För som jag ser det så har jag två månader kvar av det här året att vända det hela. Inga mirakel hinner ske på två månader. Men det hinner ske nån slags skillnad. Antingen så blir det värre, eller så blir det lite bättre. Skillnaden är om man tränar eller inte. Äter bra eller inte. Och sådär.
Jag har aldrig varit en tjej med såna här problem tidigare så det är därför jag blir så upprörd över det lilla. Jag är en sån där tjej som åt en halvliter glass utan att lägga på mig ett gram i mina tonår. Orättvist? Givetvis. Fast nu måste jag lära mig att min kropp inte fungerar så längre. Om jag äter en halvliter glass lär jag gå upp nu (och kräkas eftersom jag mår illa om jag äter för mycket glass, men det är en annan historia).
Apropå det måste jag ordna maten också. Problemet är att jag inte kan sånt. Tips? Jag vill inte ha nån GI, eller Atkins eller vad tusan de heter. Jag vill ha helt vanlig näringslära. Sånt där. Ät inte för fet/för salt/för söt mat. Okej jag vet ungefär. Problemet är att jag inte vet hur man balanserar kolhydrater och proteiner och vitaminer. Men jag ska lära mig. Sen ska jag få tillbaka min platta maga. Beach 2008, here I come!
Så imorrn börjar vi träna igen. Det passar alldeles utmärkt eftersom jag är ledig. OCh på onsdag är jag också ledig. Så det passar väldigt bra.
A day of blue.
Vissa dagar går man bara runt med den där gamla känslan. Allt det där man inte kan sätta fingret på men det känns bara som om det är FEL. Och jag FATTAR INTE vart det kommer ifrån! JAG MÅR JU BRA NU!
Det är hösten. Det är klart som tusan det är hösten. Jag har avskytt hösten i hela mitt liv och min sista dag i livet kommer jag säkert hata den lika intensivt som jag alltid gjort. De andra årstiderna kan jag vara klämkäck och dansa runt som en schlagerprinsessa på amfetamin men hösten funkar bara inte. Det är för deprimerande. [Och kom inte nu med ert påhitt om GLADA färger. Det är ett hån mot det deprimerade. Det är allt.] På hösten morrar monstret från sitt innersta och väser elakt mot världen. Och monstret lockar fram alla de där tankarna på att allt är fullständigt meningslöst. Vem bryr sig om man var kassörska eller vetrinär när man ska dö iaf? Bryr man sig inte mer om man nånsin kom till Nya Zeeland och hur ens relationer med andra människor var? Och hur ska man få sånt att funka UTAN pengar och UTAN tid?
Jag är frustrerad (suprise suprise). För jag är för TRÖTT hela tiden. Och vi är PANKA hela tiden och jag fattar knappt varför. Men det går snart över. Snart kommer den dansande schlagerprinsessan hög på amfetamin tillbaka och sparkar monstret i arslet. Snart kommer känslan tillbaka över varför jag gör det här och hur mycket jag vill det egentligen. Då känns allt bättre.
Det är hösten. Det är klart som tusan det är hösten. Jag har avskytt hösten i hela mitt liv och min sista dag i livet kommer jag säkert hata den lika intensivt som jag alltid gjort. De andra årstiderna kan jag vara klämkäck och dansa runt som en schlagerprinsessa på amfetamin men hösten funkar bara inte. Det är för deprimerande. [Och kom inte nu med ert påhitt om GLADA färger. Det är ett hån mot det deprimerade. Det är allt.] På hösten morrar monstret från sitt innersta och väser elakt mot världen. Och monstret lockar fram alla de där tankarna på att allt är fullständigt meningslöst. Vem bryr sig om man var kassörska eller vetrinär när man ska dö iaf? Bryr man sig inte mer om man nånsin kom till Nya Zeeland och hur ens relationer med andra människor var? Och hur ska man få sånt att funka UTAN pengar och UTAN tid?
Jag är frustrerad (suprise suprise). För jag är för TRÖTT hela tiden. Och vi är PANKA hela tiden och jag fattar knappt varför. Men det går snart över. Snart kommer den dansande schlagerprinsessan hög på amfetamin tillbaka och sparkar monstret i arslet. Snart kommer känslan tillbaka över varför jag gör det här och hur mycket jag vill det egentligen. Då känns allt bättre.