Dubbelnatur.
Jag känner mig sådär konstigt dubbel igen. Samtidigt som jag mår bättre än NÅGONSIN så känner jag bara för att skrika. Jag vet inte ens varför. Ibland börjar det bara krypa i mig. Jag har alltid varit motsägelsefull. Den ena sidan av mig känner att allt börjar vara så bra nu. Allting funkar på något vis. Jag pluggar och jag jobbar och vid december så är jag KLAR med gymnasiet. Helt och hållet. Och jag hann bara fylla 25 innan jag blev klar. Eh. Och jag känner mig redo att utöka min aktivitet till nästa termin och det betyder att det går framåt och det är så BRA. Och jag har kommit så långt sen förra året då vilket situation som helst kunde frambringa obehag och nu håller jag på att leva ut, blomma upp. Allt sånt där. Det där som kändes som en omöjlighet förra året är helt plötsligt verklighet. Det finns dagar jag är så full energi så jag inte kan sitta still. På ett positivt sätt.
Samtidigt är allt så förvirrat. Skolångest som surrar under ytan. För jag är värdelös på naturkunskap eftersom jag HATAR naturkunskap. Vem bryr sig om vilken jävla art binnikemask tillhör? Och nu är det kemi och jag får krupp på alla jävla formler som man ska kunna för.. Ja. Varför? Spelar det nån roll vilken bokstav som är lika med vilket grundämne? När ska jag använda det? Och varför? Och så får jag inte gå i min pratgrupp längre. För den slutade nu i onsdags och det kändes som det var det enda som fick mig att komma nån vart på sjukhuset. Så nu måste jag bygga om min sjukplan och det är så jävla korkat gjort av de där som bestämmer. Och jag känner hösten i benmärgen. Jag avskyr hösten. Och jag blir rädd för att falla tillbaka. För att gå åt fel håll igen.
Dubbelt som sagt. Fast ingen har sagt att det är lätt att ta sig tillbaka.
Om mindre än en vecka är jag 25. Det känns lite overkligt måste jag säga. Jag känner mig fortfarande som 17 på vissa sätt.
Nu är det tisdag...
... och jag är fortfarande arg över att den jävla idiotiska alliansen vann. Nu håller jag tummarna för att de inte förstör för svenskarna allt för mycket. Att de inte säljer ut allt de kan komma på. Att de inte sparkar allt för hårt på de svaga. Att de inte gynnar bratsen allt för mycket.
Iofs räknade jag med det här. För människor är oftast inte särskilt smarta. Människor som är less på något tänker oftast för kort för att tänka på alternativen. Men om de ger sig på de sjukskrivna allt för mycket ställer jag mig på barrikaderna och kastar ruttna ägg på alla alliansare. Och det kan de dock ha.
The steps I take.
- Uppleva nya saker.
Ja. Det var det jag ville. Så ikväll ska vi på teater. Om det är en "ny sak" kan diskuteras. Jag har gått på teater sen jag var fem. Men det händer inte så ofta. Sen var det mest för att mamma hade gratisbiljetter. Men även små upplevelser kan vara positivt. - Börja ta hand om mig själv
Så igår hade jag riktig "tjejkväll". Jag satte på Veet på benen och satt på badkarskanten och läste min tjejigaste tidning. Jag hårinpackade. Jag ansiktsmaskade. Jag skrubbade och plockade. Och jag insåg åter igen hur satans mycket jobb det är att vara "riktig kvinna". I nästa liv ska jag bli man. Nu behöver jag bara bli duktig på att träna. Och så behöver jag klippa håret. Och sen var det där med maten. Nåja. Små steg är också steg. - Sluta vara så oorganiserad.
Det här vet alla som känner mig redan svaret på. Det har inte gått så bra. Det är så mycket att hålla i huvudet. Och förmodligen förväntar jag mig alldeles för mycket av mig själv. Jag ska på något vis organisera in i varje hörn på lägenheten. Jag ska få ordning på vardagen in i minsta detalj. Och jag vill så mycket. Så därför har jag inte ens lyckats ringa min chef. Men jag kan ringa och lämna ett meddelande på hennes telesvar imorrn iofs. Och läxlasandet är kaos nu också. Och jag som har prov nästa vecka. Ops.. - Ringa min bästis oftare.
Eh. Jag vet. Jag borde få en ordentlig bakläxa. Jag skyller på att jag tror att han alltid jobbar=)
Lycklig?
Ibland funderar jag. Vad är det egentligen som gör en människa lycklig? Vad är det man behöver? Jag menar. EGENTLIGEN. Folk verkar så inkörda på att man behöver NÅGON. [Vem f-n är någon egentligen? Annat än någon odefinierad osynlig person som förmodligen bara är drömmar iaf.] Eller så behöver man NÅGOT. [Och vad ska det betyda? Jag menar, vad för jäkla skillnad gör det?]
Men egentligen. Behöver vi inte bara behöva vända oss inåt oss själva. Behöver vi egentligen inte börja trivas med oss själva? Ha kul. Prata med folk. Umgås med folk. Göra något. Göra lagom. Jag vet. Det är så suddigt. Men vi är alla suddiga. Det är det som gör allt så jäkla svårt. För en del är att sitta på kontor från 9-17 den högsta drömmen. För mig är det en MARDÖM. En del vill bara stå inför en klass och undervisa och det får mig att vilja SPY. En del tycker att paradiset finns på en bergstopp någonstans och jag... Okej. Det kunde jag iofs acceptera i rätt former. Men ni ser. Suddigt.
Just nu måste jag omvärdera min vardag. Saker och ting rör på sig. Saker och ting förändras. Det får en alltid att omvärdera allt. Och just nu vet jag mest vad jag INTE vill. Jag hatar rehabilitering. Rehabilitering är FUSK. Ingen lever så iaf. Och jag är så LESS på att vara sjukskriven. Och när slutade jag få bestämma när sjukskrivningen skulle vara över? Jag mår bra nu. När blir jag lämnad ifred?
Jag vill ta tag i mitt liv nu. Det gör mig lycklig. Ibland är det så enkelt. Eller svårt. Plugga/arbeta. Leva. Älska. Fast det var en förbannat lång väg dit om ni ursäktar franskan.
Knashumör.
Allt kanske beror på att jag känner mig lite stressad. Jag har inte gått igenom den där jävla listan man ska ha koll på till provet. Och det är väl fem minuter kvar. [Kan någon säga åt mig att ett G inte är hela världen. Ett G är bra för någon som avskyr naturkunskap. Men jag vet med mig att om det står något annat än MVG i slutet av terminen så kommer jag få ÅNGEST!]
I helgen kanske jag ska på kräftskiva på landet. Det blir bara att ta med böckerna till landet. Plugga i lillstugan. Har jag kommit halvvägs på listan kan jag nog vara nöjd. Fast det vet jag inte om jag kan lyckas med. Vi får se helt enkelt.
Och så borde jag ringa min bästis. Jag är dålig på det. tydligen.
Tramserier.
Jag är på småkonstigt humör. Ändå mår jag faktiskt bra. Det känns som allt rullar på. Jag har slarvat med pluggandet lite iofs. Så jag får väl ta med mig skolgrejerna till Lidingö imorrn då vi ska tvätta. Och jag har iofs fortfarande inte köpt någon bok. Dock sa läraren att det inte var HELT nödvändigt att ha just den boken. Och jag kan iaf hitta två andra böcker. Och det är ju bra.
Det känns som jag har bestämt mig för hur jag ska göra. Fast jag skulle bra gärna vilja ha en ordentlig ursäkt till att säga att jag inte behöver gå till psykologen längre. För just nu känns det som jag inte behöver det. Jag behöver en pratgrupp och jag behöver leva. Dock kan jag inte tväravbryta sjukskrivningen och då får jag kanske ta å stå ut med psykologen ett tag till.
Lägenhetssökandet går lika illa som vanligt. Fast jobb och lån verkar vara mest hoppfullt. [För övrigt har bostadsrätter billigare hyror. Fast lånet ska ju alltid betalas. Men man kan bostadsspara. Och då behöver man med tur inte fullt så mycket lån. Och då har man ett bekymmer mindre. Fast det är ett tag framåt om man är sjukskriven och åtminstone behöver två år i skolan innan man är färdig.]