Kaos.
Det är hemskt rörigt i Stinas lilla huvud numera. Och det är hela förklaringen till att ni inte hört ett pip ifrån mig. Om ni känner att ni borde det vill säga.
Jag känner mig pestigt trött. Nästan hela tiden. Ändå är jag hela tiden fröken duktig och åker till jobbet och åker till tomteverkstan. Oavsett hur liten lust och hur lite ork jag har. Jag bara biter ihop och intalar mig själv att man kan alltid sova en annan gång. Man har alltid tid att göra det där som känns roligare senare. Fast det är hemskt kraftansträngande att vara trött hela tiden. Rätt dubbelt. Men så är det.
FK bråkar. Som vanligt. Eller det verkar som om de bråkar men när man pratar med dem låter de så himla trevliga så man inte ens kan få vara arg på dem. Och vart ska man då stoppa sin ilska? Sparka sönder en vägg? Någon? Fast jag vill nog ha kängorna på mig då. Jag har en känsla av att man kan få hemskt ont i tårna annars.
Jag borde tvinga mig själv att söka jobb. Det var mitt löfte till mig själv den här veckan. Skicka ut lite förfrågningar. Det är väl inte hela världen? Men det har inte blivit något alls av det den här veckan. Jag har tränat en vecka vilket inte känns helt okej. Jag har inte lyckats påbörja kjolen jag har tänkt på hela veckan. [Dock har jag sytt i en massa pärlor i tröjan jag lagar. Och det är ett jäkla jobbigt jobb.] Och jag har inte fått någon ordning i lägenheten som jag skulle. [Dock har jag strykit hela tvätten.]
Mormor har köpt lägenhet precis. Så nu rör det på sig. Redan i november ska gamla mormor få sitt första egna boende. Det ni! Micke bestämde genast att absolut jobbade helgen hon flyttar. Heh.
Nä. Nu ska jag hitta kläder och mejka mig. Så ska jag åka om en timme. Umgås med Tompa och Sara ikväll. Måste ringa syrran också och bestämma om imorrn. För imorrn ska vi umgås med dom. Om jag är lite effektiv så kan jag kanske t.o.m. ta ett tag till i lägenheten. Men det betvivlar jag. Ska iaf försöka hänga lite blöta saker att torka någonstans.
Jag känner mig pestigt trött. Nästan hela tiden. Ändå är jag hela tiden fröken duktig och åker till jobbet och åker till tomteverkstan. Oavsett hur liten lust och hur lite ork jag har. Jag bara biter ihop och intalar mig själv att man kan alltid sova en annan gång. Man har alltid tid att göra det där som känns roligare senare. Fast det är hemskt kraftansträngande att vara trött hela tiden. Rätt dubbelt. Men så är det.
FK bråkar. Som vanligt. Eller det verkar som om de bråkar men när man pratar med dem låter de så himla trevliga så man inte ens kan få vara arg på dem. Och vart ska man då stoppa sin ilska? Sparka sönder en vägg? Någon? Fast jag vill nog ha kängorna på mig då. Jag har en känsla av att man kan få hemskt ont i tårna annars.
Jag borde tvinga mig själv att söka jobb. Det var mitt löfte till mig själv den här veckan. Skicka ut lite förfrågningar. Det är väl inte hela världen? Men det har inte blivit något alls av det den här veckan. Jag har tränat en vecka vilket inte känns helt okej. Jag har inte lyckats påbörja kjolen jag har tänkt på hela veckan. [Dock har jag sytt i en massa pärlor i tröjan jag lagar. Och det är ett jäkla jobbigt jobb.] Och jag har inte fått någon ordning i lägenheten som jag skulle. [Dock har jag strykit hela tvätten.]
Mormor har köpt lägenhet precis. Så nu rör det på sig. Redan i november ska gamla mormor få sitt första egna boende. Det ni! Micke bestämde genast att absolut jobbade helgen hon flyttar. Heh.
Nä. Nu ska jag hitta kläder och mejka mig. Så ska jag åka om en timme. Umgås med Tompa och Sara ikväll. Måste ringa syrran också och bestämma om imorrn. För imorrn ska vi umgås med dom. Om jag är lite effektiv så kan jag kanske t.o.m. ta ett tag till i lägenheten. Men det betvivlar jag. Ska iaf försöka hänga lite blöta saker att torka någonstans.
Kraft att orka.
Det var den här veckan också.
Jag börjar känna mig hemskt rastlös. Som en obehaglig känsla att inget händer. Någonsin. Och det som händer är på något vis inte nog. [Inget illa sagt om det, det är mest för lite.] Det var som om man hade mera... intryck i livet förr. Eller vad man ska säga. Man vågade att uppleva mer kan man kanske kalla det. Och jag som alltid älskat att möta nya människor och så trivs inte på det här sättet. Ingenting sagt om att det ena måste utesluta det andra. [Jag har märkt att många har den inställningen till livet. Så det måste påpekas.]
Imorrn ska jag ta tag i det där med att skicka förfrågningar till klädbutiker. För jag lever i tron att man inte kan bli frisk på att göra saker man vantrivs med. Det är nog förjäkligt att göra helpestiga saker då man är frisk. Då man är sjukskriven så behöver man en extra knuff. Och jag lever fullt i tron att för det krävs att man verkligen vill. Och jag beklagar stadsminister Persson och alla andra pajasar, men man kan faktiskt inte bara bli frisk för att passa in i deras lilla "ekonomiska plan". Jag drömmer om ett utopia där de som styr lyssnar på dem som faktiskt lever i den verklighet som de beslutar om. Att de lyssnar på vad de människorna tror skulle vara en realistisk lösning. Visst är jag naiv?
Jag har tänkt på det här rätt länge nu. Det ultimata för mig skulle vara att ha en trygg ekonomi och ett tryggt boende. Det är naturligtvis nummer ett. Nummer två är något att göra. Arbetsterapi funkar för mig. [Fast jag antar att rätt många ser det som lekstuga. Något att fördriva meningslösa dagar med. De behöver få ett annat alternativ. Bättre för dom.] Sen skulle det ultimata vara att man kunde ledas in i ett arbetsliv. Få hjälp att hitta rätt jobb. Och sen börja med ett par timmar och i den takt man själv funkar i få utöka ett par timmar i taget tills man känner att man klarar sig själv igen. Och då kan jag inte nog poängtera att man måste få slippa all press. Finns det ingen annan i hela Sverige som tänkt på det?
Fast som det är nu så får jag väl försöka ta de där overkligt stora stegen helt själv. Med lite tur kanske FK slutar krångla. Med lite tur kanske det där med bostad fixar sig. Det verkar så lite granna iaf. Och sen krävs det uppenbarligen gigantisk tur för att jag ska klara mig ut i stora världen igen. Men det är väl så med alla hinder alla dessa paragrafryttare sätter i vägen för en. Jag vill sluta slåss mot myndigheter och ha kraft att börja slåss för mig själv. Är det för mycket begärt?
Jag börjar känna mig hemskt rastlös. Som en obehaglig känsla att inget händer. Någonsin. Och det som händer är på något vis inte nog. [Inget illa sagt om det, det är mest för lite.] Det var som om man hade mera... intryck i livet förr. Eller vad man ska säga. Man vågade att uppleva mer kan man kanske kalla det. Och jag som alltid älskat att möta nya människor och så trivs inte på det här sättet. Ingenting sagt om att det ena måste utesluta det andra. [Jag har märkt att många har den inställningen till livet. Så det måste påpekas.]
Imorrn ska jag ta tag i det där med att skicka förfrågningar till klädbutiker. För jag lever i tron att man inte kan bli frisk på att göra saker man vantrivs med. Det är nog förjäkligt att göra helpestiga saker då man är frisk. Då man är sjukskriven så behöver man en extra knuff. Och jag lever fullt i tron att för det krävs att man verkligen vill. Och jag beklagar stadsminister Persson och alla andra pajasar, men man kan faktiskt inte bara bli frisk för att passa in i deras lilla "ekonomiska plan". Jag drömmer om ett utopia där de som styr lyssnar på dem som faktiskt lever i den verklighet som de beslutar om. Att de lyssnar på vad de människorna tror skulle vara en realistisk lösning. Visst är jag naiv?
Jag har tänkt på det här rätt länge nu. Det ultimata för mig skulle vara att ha en trygg ekonomi och ett tryggt boende. Det är naturligtvis nummer ett. Nummer två är något att göra. Arbetsterapi funkar för mig. [Fast jag antar att rätt många ser det som lekstuga. Något att fördriva meningslösa dagar med. De behöver få ett annat alternativ. Bättre för dom.] Sen skulle det ultimata vara att man kunde ledas in i ett arbetsliv. Få hjälp att hitta rätt jobb. Och sen börja med ett par timmar och i den takt man själv funkar i få utöka ett par timmar i taget tills man känner att man klarar sig själv igen. Och då kan jag inte nog poängtera att man måste få slippa all press. Finns det ingen annan i hela Sverige som tänkt på det?
Fast som det är nu så får jag väl försöka ta de där overkligt stora stegen helt själv. Med lite tur kanske FK slutar krångla. Med lite tur kanske det där med bostad fixar sig. Det verkar så lite granna iaf. Och sen krävs det uppenbarligen gigantisk tur för att jag ska klara mig ut i stora världen igen. Men det är väl så med alla hinder alla dessa paragrafryttare sätter i vägen för en. Jag vill sluta slåss mot myndigheter och ha kraft att börja slåss för mig själv. Är det för mycket begärt?
Svammel.
Jag är skitdålig på det här just nu. Jag vet. Förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt. Nu räcker det. För jag har ett liv också. Ha!
Min energi har legat på sparlåga på sistone. Jag vet inte varför. Det bara är så. Det där med Rosenrotspiller låter bättre och bättre. Visst va? Tränat har jag inte heller gjort. Dålig dålig människa. Jag tänker på det varje dag. Men så råkade jag äta och då måste jag vänta två timmar och alla som känner mig kan räkna ut med stortån att jag vid det laget redan har glömt bort att jag skulle det. Igen. Det är mycket jag glömmer. Tydligen. T.ex det där med att sy upp mina nya byxor. Jag måste "bara" tvinga Micke att hjälpa mig att nåla upp dem så syr jag upp dem på en pisskvart. [För jag har lagat min symaskin. Visste ni det?] Och så har jag åtminstone nån tröja som jag borde laga. Men trodde ni att det blir gjort? Nä... Och det där med att skriva har inte gått sådär strålande kan man säga.
Och samtidigt. Lika dubbelt som allt i mitt liv så är jag uttråkad. Jag måste ha fler vänner. Eller höra av mig bättre till dom jag har. För man kan faktiskt ta en fika i stan. Eller få för sig att gå runt på Djurgårn och snacka skit. Men det kommer man alltid på klockan tio-elva på kvällen då man borde borsta tänderna och sova som en duktig flicka. På sistone har jag tänkt på alla människor jag skulle kunna messa. Om jag bara kom mig för. En gång i världen pep min mobil jämnt och ständigt. Nu är den tyst. Förutom då Micke messar att han har tråkigt på jobbet. Och då undrar man varför man har en mobil. Men jag ska återuppfinna min kompiskrets som sagt. Jag kanske skulle kunna lyxa till det med att hålla lite jämnare kontakt med min syster också. Det vore tufft;) Lite dyrare i månaden skulle iaf min "mobilräkning" få vara iaf.
Nåja. Pappa Pelle ville köpa svartkontrakt till oss. Men hyran är lite väl saftig. Och det är onödigt att betala för ett extrarum vi verkligen inte behöver. Vi måste räkna på det. Och se om vi kan ta den och byta ner oss. Men lite fisigt känns det. [Det var ett uttryck jag inte använt på länge.] Fast det finns alltid plus och minus med allt. Och så alla dessa tänk om. Tänk om jag kunde jobba istället för att känna mig frustrerad att inget funkar. Tänk om jag också fick en lön. Tänk om... Blä. Fast mormor kanske får en lägenhet snart. Och det är bra. Tittade på en idag. Helt okej. Lite att titta på utanför fönstret åt nyfiken mormor. Och mamma hade några till som man kunde titta på. Men det kan nog funka iaf. Tur att mormor är rik;)
Annars... vet jag inte. Mycket som surrar. Men det är som vanligt. Vi tar det en annan gång. Kanske. Om jag blir duktigare på det här.
Min energi har legat på sparlåga på sistone. Jag vet inte varför. Det bara är så. Det där med Rosenrotspiller låter bättre och bättre. Visst va? Tränat har jag inte heller gjort. Dålig dålig människa. Jag tänker på det varje dag. Men så råkade jag äta och då måste jag vänta två timmar och alla som känner mig kan räkna ut med stortån att jag vid det laget redan har glömt bort att jag skulle det. Igen. Det är mycket jag glömmer. Tydligen. T.ex det där med att sy upp mina nya byxor. Jag måste "bara" tvinga Micke att hjälpa mig att nåla upp dem så syr jag upp dem på en pisskvart. [För jag har lagat min symaskin. Visste ni det?] Och så har jag åtminstone nån tröja som jag borde laga. Men trodde ni att det blir gjort? Nä... Och det där med att skriva har inte gått sådär strålande kan man säga.
Och samtidigt. Lika dubbelt som allt i mitt liv så är jag uttråkad. Jag måste ha fler vänner. Eller höra av mig bättre till dom jag har. För man kan faktiskt ta en fika i stan. Eller få för sig att gå runt på Djurgårn och snacka skit. Men det kommer man alltid på klockan tio-elva på kvällen då man borde borsta tänderna och sova som en duktig flicka. På sistone har jag tänkt på alla människor jag skulle kunna messa. Om jag bara kom mig för. En gång i världen pep min mobil jämnt och ständigt. Nu är den tyst. Förutom då Micke messar att han har tråkigt på jobbet. Och då undrar man varför man har en mobil. Men jag ska återuppfinna min kompiskrets som sagt. Jag kanske skulle kunna lyxa till det med att hålla lite jämnare kontakt med min syster också. Det vore tufft;) Lite dyrare i månaden skulle iaf min "mobilräkning" få vara iaf.
Nåja. Pappa Pelle ville köpa svartkontrakt till oss. Men hyran är lite väl saftig. Och det är onödigt att betala för ett extrarum vi verkligen inte behöver. Vi måste räkna på det. Och se om vi kan ta den och byta ner oss. Men lite fisigt känns det. [Det var ett uttryck jag inte använt på länge.] Fast det finns alltid plus och minus med allt. Och så alla dessa tänk om. Tänk om jag kunde jobba istället för att känna mig frustrerad att inget funkar. Tänk om jag också fick en lön. Tänk om... Blä. Fast mormor kanske får en lägenhet snart. Och det är bra. Tittade på en idag. Helt okej. Lite att titta på utanför fönstret åt nyfiken mormor. Och mamma hade några till som man kunde titta på. Men det kan nog funka iaf. Tur att mormor är rik;)
Annars... vet jag inte. Mycket som surrar. Men det är som vanligt. Vi tar det en annan gång. Kanske. Om jag blir duktigare på det här.