susieq

Det var den här veckan också.

Jag börjar känna mig hemskt rastlös. Som en obehaglig känsla att inget händer. Någonsin. Och det som händer är på något vis inte nog. [Inget illa sagt om det, det är mest för lite.] Det var som om man hade mera... intryck i livet förr. Eller vad man ska säga. Man vågade att uppleva mer kan man kanske kalla det. Och jag som alltid älskat att möta nya människor och så trivs inte på det här sättet. Ingenting sagt om att det ena måste utesluta det andra. [Jag har märkt att många har den inställningen till livet. Så det måste påpekas.]

Imorrn ska jag ta tag i det där med att skicka förfrågningar till klädbutiker. För jag lever i tron att man inte kan bli frisk på att göra saker man vantrivs med. Det är nog förjäkligt att göra helpestiga saker då man är frisk. Då man är sjukskriven så behöver man en extra knuff. Och jag lever fullt i tron att för det krävs att man verkligen vill. Och jag beklagar stadsminister Persson och alla andra pajasar, men man kan faktiskt inte bara bli frisk för att passa in i deras lilla "ekonomiska plan". Jag drömmer om ett utopia där de som styr lyssnar på dem som faktiskt lever i den verklighet som de beslutar om. Att de lyssnar på vad de människorna tror skulle vara en realistisk lösning. Visst är jag naiv?

Jag har tänkt på det här rätt länge nu. Det ultimata för mig skulle vara att ha en trygg ekonomi och ett tryggt boende. Det är naturligtvis nummer ett. Nummer två är något att göra. Arbetsterapi funkar för mig.  [Fast jag antar att rätt många ser det som lekstuga. Något att fördriva meningslösa dagar med. De behöver få ett annat alternativ. Bättre för dom.] Sen skulle det ultimata vara att man kunde ledas in i ett arbetsliv. Få hjälp att hitta rätt jobb. Och sen börja med ett par timmar och i den takt man själv funkar i få utöka ett par timmar i taget tills man känner att man klarar sig själv igen. Och då kan jag inte nog poängtera att man måste få slippa all press. Finns det ingen annan i hela Sverige som tänkt på det?

Fast som det är nu så får jag väl försöka ta de där overkligt stora stegen helt själv. Med lite tur kanske FK slutar krångla. Med lite tur kanske det där med bostad fixar sig. Det verkar så lite granna iaf. Och sen krävs det uppenbarligen gigantisk tur för att jag ska klara mig ut i stora världen igen. Men det är väl så med alla hinder alla dessa paragrafryttare sätter i vägen för en. Jag vill sluta slåss mot myndigheter och ha kraft att börja slåss för mig själv. Är det för mycket begärt?