susieq

Jag är dålig på att skriva. Jag vet.

Jag är apfull av energi. Men inget att göra. Det känns som skivan går på repeat nu. Jag måste bestämma mig om mina planer. Går dom? Eller inte? Okej, man kan aldrig bestämma något år tidigare men mitt hjärta skriker.... JAAAAAAAA! Så. What the fuck. Det var status att må dåligt att ha demoner och må dåligt då man var 17. Nu är det bara pest. Nu vill jag vara frisk. Nu vill jag plugga design. Nu vill jag ha jobb. Nu vill jag bli vuxen och redo för bostadsrätt och barn och volvo eller nåt sånt. Fast aldrig Villa-volvo-vovve. ett riktigt liv. Det är alltid bättre.

Jag är ledig resten av veckan. Nice. mindre nice att ha exkursion på tisdag. Tänk på mig då jag måste jaga äckliga djur runt nån jävla sjö. Och jag tänker INTE låna gummistövlar av nån för att gå ut i nån jävla sjö. Det får nån annan göra. Jag HATAR naturkunskap. Har jag sagt det. Och jag har inte kommit till det värsta än. [Håll ut Stina. Snart är allt över.]

Jag måste ringa mina vänner. Jag måste. Jag har saker att planera. Men jag är dålig. Som vanligt.

Till minne av: John Hron.


Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.

Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön.
Det är där de ska campa.
Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?

Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde.
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.
Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.
Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.
Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.
De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.
Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.
John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.
Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.
Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.
Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.
Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.
Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.

Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.

Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.

Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.
Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.

Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.

Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.

Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.

KOPIERA OCH SÄTT PÅ I DIN BLOGG, VISA ATT DU BRYR DIG!

Kommentera gärna !

Skriv även till ditt namn när du kopierar!
Johan Andersson,Veronika Birath,Tove Laurin, Maria,Sophie,Paula,Frida Ekman, Erica Hellberg, Linus Karlsson, Camilla Andersson, Emil Billman, Shanki Strid, Katja Aittaniemi, Jessica,Erica, Jessica,Klas Wallin, Kristina Johansson

Jag sökte tre lägenheter idag. En av dem var en trea. En liten trea men åndå en trea. Dvs man SLIPPER ha de jävla datorerna i samma rum man sover i. Och jag vill ha den så j-la mycket. Men jag ska inte hoppas. Då blir man bara besviken. Och ni vet väl att jag är pessimist i grund och botten? Man får ALDRIG det man verkligen vill ha. Känns det som iaf.

Jag har funderat jäkligt mycket på "framtiden" den senaste tiden. Hur jag ska komma framåt. Vad jag ska göra. Allt känns lite rörigt just nu så...

Jag vill inte gå i de jäkla rehabgrupperna. Det känns inte på RIKTIGT. Det är hålla-handen-verksamhet. Jag vill inte att nån ska hålla mig i handen. Det innebär bara att man står och stampar på samma jävla fläck. Och jag är less på det. Jag är för tusan snart 25. Och om inget händer snart kommer jag få en seriös 25-års kris. Det vill jag inte ha. Och jobbet har inte hört av sig och jag vet inte om jag orkar bry mig helt då. egentligen borde jag ringa men det känns mest bökigt just nu. Och tomteverkstaden har inte hört av sig så då skiter jag nog i det. Och pratgruppen slutar i september eftersom de har "indragningar" och det var det enda som kändes riktigt viktigt. Och jag missar alla mina psykologtider fast det känns som det gör detsamma. Hm. Det låter nästan som jag redan har 25-års kris.

Så hursomhelst har jag funderat på sen. Efter den här terminen. Och det känns som jag har en bra plan. Det känns som jag är stark nog för den nu. Och jag misstänker att en del kommer säga att jag har för bråttom. Att jag måste lugna mig så jag inte faller tillbaka i gamla mönster. Men det är min kropp och min själ och det är bara jag som kan känna efter vad jag orkar och inte orkar i grund och botten. Och just nu orkar jag mest inte med att vara rastlös. Just nu är det mest besvärligt att inte komma någon vart. Och det är lätt att säga att någon annan att lugna ner sig då man slipper samma problem.

Apropå att fylla 25 vet jag fortfarande inte vad jag ska göra. Vad gör man då man fyller 25? Syrran sa att hon gjorde smörgåstårta och bjöd på fest. Och det är väl en bra idé. Men vart då? Här får man inte plats med särskilt många. Fast iofs vet jag inte om jag vill bjuda så många. Fast om man räknar människor är det alltid fler än man tänkt sig. Jag funderade på patricia också. Man brukar få något specialerbjudande där. Jag måste nog hursomhelst bestämma mig snart. För nu är det inga två månader kvar. Och jag måste förmodligen köra det helgen före eller helgen efter eftersom jag fyller år mitt i veckan. Och helgen före är det typ en månad till. Och det är inte särskilt länge.

Jag är en DÅLIG människa. För jag funderar på att skolka från sjukhuset. [Kallas det skolka om man ska stanna hemma för att plugga?] Egentligen vet jag inte om det behövs. Men jag skulle tycka att det var pest om jag kom efter i Naturkunskapen redan från början. Och jag gillar inte Naturkunskap så risken är rätt så stor. Fast lite kan jag hitta på att det är Mickes fel. För han stal mitt kort imorse. [Bankomatkortet, inte busskortet.] Och det är faktiskt jobbigt att åka och hämta det. det är alltid skönt att ha någon att skylla på för sina egna svagheter.

Fast jag borde börja vara duktig igen snart. [Det är jag inte.] Jag skulle ha sökt någon kurs till vid närmare eftertanke. [Det gjorde jag inte och nu är det försent.] För då skulle jag kunna plugga på 25 procent iaf. Eller lite till. Nästa termin kan jag plugga språk iofs. Det är på 25 procent. Och det vill jag göra hursomhelst. Jag vill utveckla engelskan lite till, jag vill lära mig spanska, italienska vore tufft och finskan har jag funderat på i en evighet. [Mest för att jag faktiskt redan BORDE kunna finska. Jag borde ha varit uppväxt med det. Även om det skulle vara fuskfinska.] Mycket man borde.

Alla bara pratar om att resa någonstans. Jag blir bara avundsjuk. Jag vill också åka nånstans. Egentligen borde man kolla upp billiga resor. Försöka hitta nån lycka i december, eller januari. Fast de billiga länderna är bättre på våren. London t.ex är nog regnigt och jäkligt utan att man utmanar ödet. Paris är en vårstad. Och så vidare. Fast det vore trevligt iaf. Visst älskling?

Jag är helt slut.

Inte för jag gjort överdrivet mycket. Men skolan har börjat och en del har hänt. Vi lämnar det vid det just nu.

Jag är duktig och rensar vidare. [Fast Micke tycker att jag är oeffektiv.] Jag gör flera saker samtidigt. Att sitta still är inte min grej. Men så tar krafterna slut och jag blir sittandes iaf. Fast det kryper i kroppen. Och så gör jag allt på ett ologiskt sätt. Det är så det mesta ser ut just nu.

Ju mer jag gör desto sugnare blir jag på nya möbler. Fast prislappen tickar på allt högre. [Det är då man vill vinna på Lotto helt spontant. Utan att ha spelat. Det är inte ens möjligt.] Och så börjar man fundera på andra saker. Som stereo. Min är trots allt rätt så gammal. [Fast den funkar.] Den krånglar tidvis. Och den kunde vara bättre. Så jag satt och bläddrade igenom Siba-tidningen. Och då hittade jag två snygga. Och så kollade jag på Sibas hemsida. Då blev två till tre. Micke föredrog den ena. Jag föredrog en annan. Fast det var relativt billigt om man jämför med vad vi får betala för att få till vardagsrummet. Varje dag är jag inne på IKEA:s hemsida nu. För att få inspiration. Fast jag märkte en sak i dag som gjorde mig sur. De har inredningshjälp [ritprogram] för kök och arbetsrum, men inte för vardagsrum/sovrum/badrum/hall/whatever. Och man måste möblera med IKEA möbler. Så man kan inte rita upp sina egna möbler. Och om man ska göra arbetsrum så kan man BARA använda sig av de möbler de tycker passar i ett arbetsrum. Jag ville rita upp vardagsrummet. Och kolla hur man enklast ställde in möblerna så det blev bra. Det kom jag mest på för att jag insåg att väggen jag ville ställa in bokhyllan jag/vi vill köpa är typ 20 cm för lång. Alltid lika typiskt. Men det gick inte som sagt.

På tisdag så är det intruduktionsdag på komvux. Så nu har jag officiellt bara en dag kvar på sommarlovet. Sedan kallar verkligheten tillbaka mig. Och på onsdag börjar pratgruppen. Så får jag väl åka till Aspen. Och sen är nästan allt som vanligt igen. Förutom Tomteverkstan och jobbet. Men det löser sig det med. Det ska bli ganska skönt med lite rutiner igen iofs. Det är aldrig fel att ha något att göra. Fast jag skulle verkligen behöva klippa mig och färga håret innan jag börjar plugga. Synd att det är så dyrt.

Jag har strykit färdig all tvätt idag. Good girl.

Så har jag tittat vidare på nya möbler. Det blir dyrt. Men så länge man inte måste ha allt nu, nu. nu så är allt möjligt. Ut med det gamla in med det nya. Jag och Micke är nog på samma sida om det här. Vi tycks vilja ha samma möbler också. Det är rätt bra med tanke på att vi har helt olika stilar oftast. Fast efter fem år så kanske man växer ihop. Hehe. Så nu är det bara att börja spara pengar. Många tusen faktiskt. Det kanske är bra att satsa på att spara ihop det tills vi en dag kan flytta. Det är alltid bra att flytta med nya, ouppackade, saker än med gamla. Sedan blir frågan mest vad vi ska göra av det gamla. Spara, kasta, sälja?

Fast att titta på nya möbler har sina konsekvenser. Jag får känslan av att vilja flytta NU. Jag trivs inte. Visst. Det är en bra lägenhet. Visst. Den har sina möjligheter. Men, det är SVART. Jag vill bo där jag är skriven. Jag vill inte bo så här osäkert. Inte längre. Det räcker nu. Jag vill få ordning på mitt liv. NU. Så enkelt är det.

Det går framåt med videobandsrensandet. Men av naturliga skäl tar det fortfarande lång tid. Jag börjar dock snegla mot bokhyllan. Jag tycker inte om att slänga böcker. Men man kan lägga undan vissa som ingen tänker läsa på ett tag i alla fall. En del böcker är ungdomsböcker. De läser ingen just nu.

Jag insåg idag att jag börjar plugga nästa vecka. [Vart tog sommaren vägen?] Jag börjar känna mig smått stressad. Det var så mycket jag skulle göra innan sommaren var slut. Och lägenheten är fortfarande inte i ordning. Och jag har inte klippt mitt hår ännu. Och jag måste färga det. OCh allt är i kaos. Det var en del jag skulle fixa som sagt.

Nåja. Det löser sig. På något vis.

Det är klart underskattat att rensa bland sina prylar. Rensa bort all gammal skit. Ni vet alla de där gamla videobanden som bara LIGGER där. Dessutom om man skulle få för sig att se på dem, om man tänker "den där filmen är ju jättebra, varför ser jag aldrig på den?" så inser man varför. Banden är gamla, slitna, och bilden hoppar så mycket så det skulle inte ens hjälpa att tokhoppa på en studsmatta. Därför har jag börjat rensa. Men det tar APLÅNG tid. Därför har jag bara kommit till videobanden. Än så länge. Micke påstår att jag har svårt att kasta saker.

Fast städningen har en kostsam bieffekt. Jag tycker inte längre om min gamla bokhylla som vi har som videohylla. Eller jag tycker om den, men inte som videohylla. Den är inte direkt anpassad för filmer. Så då vill jag ha en ny hylla. Men det stämmer inte riktigt med de hyllorna jag hittat. Och Micke tycker att vi ska ha ny TV-bänk också. Men det stämmer fortfarande inte. Allting skär sig känns det som. Och jag vill inte ha möbler som ser ut som de är ihopplockade på något gammalt lager för övergivna saker. Jag vill ha möbler som ser ut som om de faktiskt ska stå i samma rum. Det är okej då man just flyttat hemifrån att ha det så. För det är så man i allmänhet fixar sina första möbler. I brist på annat. Men jag har snart bott hemifrån i... 6 år... Jag tycker jag får ha möbler på riktigt nu.

Nåja. Det är världsligt som man säger.

Okej. Jag är inte så bra på att skriva här just nu. Men jag lovar att bli bättre. Då dagarna återfår sin rutin och veckorna börjar rulla på som om allt gick på något spår.

Idag blir det tvättning på Lidingö. Tvätten hotar att ta över lägenheten så det börjar liksom vara dags. Det är sånt där som hamnar i otakt när det är sommar och sol och man aldrig är hemma. Storhandling är egentligen en till sån sak. Ett körkort och en bil skulle sitta bra fint ibland. Fast det är ju dyrt. Så jag tröstar mig med alla pengar vi sparar så länge. Eller låter bli att slösa. Man får se det hur man vill.

Nu börjar det dock kännas att sommaren går mot sitt slut. Snart är det dags för mig att åter sätta mig i skolbänken. Det är dags att sätta igång med alla saker. Inget mera ligga och slötitta på TV hela veckorna. Det är rätt skönt i sanningens namn. Min rastlöshet kryper i kroppen. Jag försöker komma på något roligt att göra men just nu har jag idétorka. Fast vi har iofs inte varit på Grönan ännu. T.ex. Så nog finns det saker att göra. Om man är lite företagssam. Och så vill jag äta kräftor igen. Med folk.

Nåja. Nu ska jag dricka mitt kaffe och sen ska jag duscha innan vi ska åka.

Det där lät mer dramatiskt än jag tänkte mig. Poängen var. Jag är tillbaka i stora staden igen. Jag tog och rymde ett tag. Till landet. Helt spontant.

Min plan var att jag skulle vara så duktig. Jag skulle simma mig i form. Jag skulle skriva. Jag skulle fixa lite. Jag skulle kolla bilen ordentligt. Men... ja... det blev inte så mycket. Det blev mest sitta i solen och svettas ihjäl. Jag spelade lite dataspel. Jag började på körteorin. Men det var också allt.

Nu blir jag nog dock hemma tills verkligheten börjar. Det är ju dock inte så långt kvar. Två veckor. Sen ska vardagsrutinerna funka igen. Energin ska räcka. Och allt det där vanliga igen. Jag vet inte om jobbet börjar. [Jag har nämligen inte hört något. Jag kanske får ringa Anna och kolla.] Jag börjar att plugga. Pratgruppen börjar. Tomteverkstan börjar. Rehabgruppen börjar. Jag är fortfarande splittrad i min vardag.

Snart måste jag sätta mig och få ordning på schemat. Jag måste fundera över hur jag ska lägga upp mina dagar. Hur mycket jag orkar göra under dagarna. Och så måste jag förmodligen ringa FK. Innan oktober måste jag söka för nästa år iaf. För att det ska flyta på iaf. Och det vore lämpligt. Och så vill jag börja spara pengar för att åka till Nya Zeeland. Jag vill hoppa bungyjump. Men det blir inget badande. Jag tycker inte om att kramas med hajar.

Nåja. Nu ska jag reda ut det sista kaoset som blev efter att de målade taket. Och sen kanske det är läge att fortsätta gå igenom videobanden som jag började med innan jag åkte till landet. Och lunch vore trevligt. Hemskt vad mycket det var att göra helt plötsligt.