susieq

Seg, trött, rastlös... vad mer? Kissnödig. Nej. Jag ska inte klaga.

Jag försökte att BÖRJA få ordning på allting här. Eller jag har redan börjat, men jag fortsatte. Jag har dammtorkat mycket noga i vardagsrummet nu. Och då menar jag längst in i bokhyllor och alla skivor och filmer och böcker och sånt där. Det där man aldrig orkar men faktiskt borde. Fast jag hade verkligen ingen energi idag. Och flera gånger kände jag att jag bara inte hade lust. Jag blir frustrerad av att försöka hålla ordning och det bara inte går.

Egentligen skulle jag tvätta också. Men jag bestämde mig för att det var för mycket tvätt för att släppa över stan helt själv. Micke skulle kolla om han kunde fixa tvättid på ön. Annars får han nog bita i det sura äpplet och åka med mig till kallhäll på lördag. För övrigt kan han skylla sig själv. Med sitt "jag orkar inte just nu". Som om det är själva tvättandet som är det jobbiga.

Jag är inte riktigt på humör just nu. För det är rent kaos överallt. Och jag är arg på en himla massa. Och jag vill inte skriva det här för det känns som om jag ska ta det F2F med den det gäller istället. Och sluta låtsas som om det inte är någonting.

Dessutom så är jag irriterad på mig själv för att jag aldrig kan bestämma mig för jag vill. Eller få det gjort iaf. Nä. Nu slutar jag. Och går på toa, tar ett glas vin till och dötittar på TV tills Micke kommer hem.

Det var ett tag sen. Nu igen. Det här. Mitt senaste löfte i raden går sådär halvbra. [Senaste var inte helt sant, men vi låtsas.]

I fredags var Micke på inflyttningsfest. [Fast då skrev jag visst.] Det var egentligen rätt skönt. Ibland är det skönt att vara ensam. Och sen kan jag älska honom över allt annat på jorden iaf. Men ibland behöver jag bara vara. Känna mig ensam. Fast jag var så rastlös så jag varken visste ut eller in. Men så har det varit lite på sistone. Rastlöst alltså. Jag vet egentligen inte vad det beror på. Exakt alltså. Frustration förmodligen. För att tiden bara går. Och just nu känns det som om alla komentarer om vad jag gör och inte gör och borde göra är kritik. Och jag är egentligen mest rädd för att bli sådär arg på allt som jag var förut. Då vände jag det bara inåt. Mot mig själv. Och så mycket bättre människa är jag inte. Jag är alltid den som får ta första smällen.

I lördags gick vi ut. Blev en del öl. Det var gott. Och Sara är alltid kul att prata skit med. Och Emilia är riktigt kul. Och Kåberg ger en alltid ett skratt då man disskuterar med honom. [Han tyckte jag skulle leda FI. Det MÅSTE man skratta åt. Fast jag förstår hans poäng.] Och det var länge sen jag pratade ordentligt med bästis. Så det var bra. Fast den där taxiresan var knäpp. Med tanke på vår avsaknad av pengar.

Igår blev det inte så mycket gjort. Men jag träffade Micke i stan så shoppa vi lite. Micke fick nya skor som han behöver. Och jag fick yoga-grejer. Så det kan bli människa av mig. Hårdaste yoga-formen. Och påstå inte att det bara är flum med yoga. Jag vill se er stå i de där ställningarna utan att tycka att det känns i så fall.

Idag kunde jag inte somna då Micke gick vid halv åtta. Så då gick jag upp. Yogade lite iaf. Men eftersom jag inte känner mig helt frisk ännu så vågade jag inte köra ett helt pass. Det känns iaf. Hunden känns. Tro mig. Jag vet att folk skämtar om den. Men den är tung. Och det muppade sig. Vet inte om det var skivan är PS2:an. Men det började hoppa tills jag blev tokig. Fick ordning på det tillslut iaf. Så jag fick göra solövningarna. Så har jag städat lite. Tänkte att det var lika bra att ta det lite i taget. På söndag ska det vara ordentlig ordning. Och jag vill inte stressa. Sen var det bara att jobba. Känns bättre för var gång. Jag förstår dem iaf bättre och bättre. Och det kan vara bra. Men nu är jag pisstrött.

På söndag ska jag ha familjemiddag eftersom jag fyller år nästa tisdag. Tror inte jag gör något med kompisar. Egentligen vet jag inte om jag är nöjd med den planen. Men jag vet inte vad jag ska fixa. Funderade lite på Patricia eftersom man får sån där rabattkupong. Men jag vet inte. Något borde man väl göra. Men det känns inte som jag kan fixa nåt bra iaf. Då vill man ha en riktig fest. Inte en då folk tittar på klockan och ska hem på en gång.

Nu ska jag sova. Tomteverkstad imorrn. Och så kanske jag ska yoga lite.

Jag gör inte alls vad jag borde just nu. Jag har ingen lust. Så jag kom på att jag inte uppdaterat bloggen på ett par dar. [Bra smitning.]

Allting är kaos nu. Okej. Det var en överdrift. Rent fysiskt så är bara sovrummet kaos. Och det ser faktiskt ut att ljusna. Lite småplock. Kläder som ska in i garderoben. Bäddning. Dammsugning. Klart. I övrigt är det ordning.

Psykiskt är en HELT annan femma. Jag har varit förkyld i ungefär en vecka nu. Och min vana trogen har jag hostat sönder halsen hela nätterna. [Visst är det lämpligt att min sambo är mest lättväckt i universum?] Vilket betyder att jag har sovit mycket mycket dåligt. Och det gör inte en redan energitom flicka piggare. Men jag har iaf försökt få saker gjorda. Satt upp små mål. Och hör och häpna så har jag lyckats med nästan alla. Fast idag skulle jag pilla på min symaskin tills den blir en snäll maskin och syr fina stygn som en symaskin ska göra. Det har jag inte gjort. Å andra sidan har jag städat hela lägenheten. [Har jag berättat att jag är världens snällaste sambo? Ibland?:)] Men pilla på maskinen hinner jag nog. Imorrn tänkte jag träna lite. Fast det känns halvt olämpligt då jag inte är riktigt frisk. Kanske måste omvärdera det där.

Vart var jag nu? Psykiskt är det kaos. Ja. Jag känner mig... Svårt att hitta rätt ord, men försöker iaf. Det känns som om jag går i något mycket mycket segt. Olämplig liknelse kanske. Men ändå. Jag vill jobba! Jag tror inte folk fattar hur desperat man känner sig efter ett par års sjukskrivning och det känns som om INGENTING HÄNDER. Jag har iofs hittat ett jobb. På jätte deltid. För lite deltid. Och... i sanningens namn är det inte alls vad jag vill göra. Missuppfatta mig inte. Det är helcharmiga människor. Ibland kan man inte annat än le åt dem. Men jag vill inte jobba med människor. Jag vill skapa. Sy. Jag vill visa vad jag kan. Jag vill hålla på med kläder tills jag börjar snegla misstänktsamt mot dåligt sydda kläder. Och i den här takten kommer jag aldrig komma dit.

Ibland är jag så desperat så jag tänker att jag bara vill skita i allt och fixa det sista jäkla betyget och sen söka till högskolan. Får jag göra det jag vill så lär jag säkert orka. [Nä, jag tror inte på tomten också.] Men jag är så frusterad! Dessutom så känner jag i hela kroppen att nu är det höst. Och för mig betyder det bara en sak. Svart, grått, vidrigt. Okej, det var tre. Jag tycker inte om den iaf. Speciellt inte bytet. Och mina tankar blir hemskt hemskt svarta. Och jag tänker allt jag lovat mig själv att inte tänka och sen får jag dåligt samvete för det. Och så känner jag mig helt idiotisk. Ni vill inte veta hälften. Tro mig.

Dessutom har jag en idiotpsykolog. Så fick jag det sagt också.

Nä. Nu ska jag hitta på nåt som gör mig gladare. Mat, film, musik. Kanske.

Jag är verkligen verkligen dålig på att hålla vad jag tänkt. Jag skulle försöka skriva här regelbundet. Och just nu är det hemskt oregelbundet. Men ibland känns det som om jag har tusen andra bollar i luften. [Fast om ni frågar mig kan jag säkert inte nämna en enda sak.]

Vi var på landet i helgen igen. Det var rätt skönt. På sätt och vis. Mamma och mormor var inte med den här helgen. För mamma hade lust att stanna hemma och då hade såklart mormor också lust med det. [Det har hon egentligen iaf om hon slipper vara ensam. Men det är en helt annan femma.] Så det var vi, syrran, per och pappa. Vi åt och spelade spel och drack vin. Och syrran blev full som en pelikan. [Fniss.] Så hela lördagen så tyckte hon att sängen var det ställe hon skulle vara. Ja. Det kan det vara värt ibland.

Fast vi kom hem bra sent. Det känns alltid jobba. Bil och körkort skulle sitta fint. Ge mig. Det är väl dags att göra det där jäkla syntestet och skicka in de dära papprerna. Och sen är det bara att börja köra. Det är bara att se upp;) Och glömde rösta gjorde jag också. Dålig människa.

Idag har jag lyckats skriva. Eller. Typ. Efterforskning. Det är nog så jobbigt. Jag är less på att läsa om jäkla kungar. Det är tråkigt att läsa om kungar. Och man kan inte hoppa över de sidorna. För då kan man ge sig tusan på att just det där jag behöver veta står där. Nåja. Lite längre fram nu iaf. Fast jag känner mig helt orkeslös. Tre timmar skrev jag, sammanlagt. Och det var ren pina mot slutet. Allt jag tänkte var att jag måste måste måste göra det. För klarar jag inte ens det så... Ja. Hur ska jag bli frisk då? Jag vill ha pigga upp mig piller. Testade rosenrot [heter det så?] av bästis. Jag tror det gav nån verkan iaf. Fast det är svårt att veta när man bara testat en gång och på sån knasig tid. Man borde faktiskt äta sånt på morgonen för att orka med hela dagen. Inte på kvällen. Helknas.

Imorrn ska jag jobba. All energi på att orka. Men det går väl förmodligen bra. Lite energikrävande ska det vara såklart. Mest energi går på att höra vad de säger. Och det är inte det enklaste alla gånger kan jag säga. Men sånt vänjer man sig säkert med.

Nä. Det var det. Den här veckan är den första veckan på mitt nya liv. Tror jag. Jag måste iaf få någon jäkla ordning nångång. För nu räcker det faktiskt med sjukskrivning och panikattacker.

Idag: Nervös och panikkänslor.

Jag har tagit reda på hela vägen till jobbet nu. [Det känns konstigt att skriva.] Många byten var det. Borde ju finnas en rakare väg. Men jag vet inte hur. Och eftersom jag inte hittar kändes det lättare så. Och så måste jag ha lite extratid. Eftersom jag inte hittar och inte vet hur lång tid det tar att gå och sådär.

Jag känner mig alldeles skakig. Det var ALLDELES för länge sen jag jobbade nu. Jag känner det i hela kroppen. Jag behöver lugnande. Men sånt håller inte jag på med. Tyvärr. Just nu iaf. Så jag pimplar kaffe och röker istället. Det är säkert jättebra. Eller nåt. Koncentrera mig kan jag inte heller. Jag har försökt läsa men så fort det blir för långa stycken slutar jag mitt i och har inte den blekaste vad jag läst.

Just nu skulle jag ge vad som helst för körkort och bil. Eller att ha nån som kan skjutsa mig. Men man kan inte få allt i livet.

Här har jag ingen ro att sitta. Mer kaffe och nåt att göra av med pirret på. Det blir bra.

Det där var elakt. Just när jag kom igång att skriva på riktigt så loggade allt ut. Det var SÄKERT Mickes CP-3 mobil. Men vi försöker väl igen.

Jag hade tänkt att lägga mig på sängen och läsa gamla morgontidningar. Men jag blev visst sittandes där jag satt.

Jag är nervös. Nervös för att jag ska börja jobba imorgon. Jag tror inte att folk som känner mig inser hur länge sen det var jag jobbade. På riktigt. Jag har pluggat en jäkla massa men det är inte riktigt samma sak. När man jobbar så är folk beroende av en, man behövs där. När man pluggar är man bara beroende av sig själv. Man kan skolka om man känner för det. Man kanske riskerar sitt betyg. Men det är ens eget betyg och ingen annan bryr sig riktigt. Men när man jobbar måste man se till att dyka upp. För om man inte gör det så blir folk lidande. Och jag litar inte riktigt på mig själv att orka. För jag vet av erfarenhet att även om jag TROR att det kan funka i ett läge så är det något helt annat att få det att fungera i längden. Och då vi bara är två kan jag knappast stanna hemma bara för att det känns lite jobbigt.

Idag såg jag ett otrevligt avsnitt av Oprah. Eller, jag tyckte det var otrevligt. Halva programmet handlade om en tjej som var en "cutter". Hon lekte blodbad. [Det där var faktiskt ingen överdrift.] Då jag såg det fick jag en illamående känsla. En känsla som är alltför bekant. Särskilt då jag hörde henne tala. För det spelar på något vis ingen roll vem man är. Om man skär sig är tankarna alltid lika. Det finns så tydliga drag i det så att man alltid kan se sig själv i en annans smärta. Obehagligt. Men förmodligen nyttigt att se.

Nu ska jag tänka positiva tankar.

Okej. Jag har varit hemskt dålig på att slå på datorn på ett par dagar. Delvis för att jag inte haft lust [i fredags] och delvis för att jag inte varit hemma överhuvudtaget. Vi åkte till landet med hela familjen så. Det kanske jag redan skrivit föresten. Iaf. Syrran ville så snyggt som möjligt leva på mamma och pappa. Och då var det enklast så. Det blev god mat och läsa korsord och sådär. Lite spelande. Inte så mycket.

Fast nu börjar allt vara kallt. Det är ruggigt i luften och min höstdeppression hotar hela tiden att visa sitt ansikte. Jag hatar hatar hatar hatar hatar hösten. Den är bara grå och död och blä. Det är kallt och fuktigt och inget roligt händer. Man vill bara krypa ner långt under täcket och förneka hela livet. Fast det kan man väl inte. Faktiskt.

Nåja. Igår hände en skum sak. Syrran ringde typ kvart i nio och sa att hon visste ett jobb åt mig. Som assistent i en grupp. Det var bara att ringa hon som jag skulle jobba med. Så då ringde jag. Och imorrn börjar jag jobba. Så kan det gå ibland. Verkar kul. Eller borde vara. Det är något att göra om inte annat. Och det är nog lagom med timmar. Men det var lite hux flux. En del skaffar sig t.o.m. jobb på impuls. Det ni. Så nu slapp jag en hel termin med att försöka få tiden att gå. Såsmåningom får jag nog skaffa mig ett till jobb på deltid, eller plugga. Och så var det det där med lägenhet och sånt där. Men sen så är mitt liv i8 ordning igen. Kan man säga. Det kanske finns hopp.

Nåja. Massor i huvudet som vanligt men inga ord att förklara det med. Så det var det.

Okej. Nu var det ett tag sen. Eller två dar. Såg ni hur himlen trillade ner bara därför? Nä. Men jag behöver rutinen. Jag behöver skriva av mig. Jag behöver lära mig att inte censurera mig så in i... Ibland måste man t.o.m. få skriva att nån är en jäkla idiot. Eller att man tycker att nåns val är korkat. Faktiskt.

Igår var det ett jäkla åkande. Tomteverkstaden började igår. [Tomteverkstad= arbetsterapi. Så vet ni.] Halvny grupp men samma tid och samma plats och sådär. Jag målade en hattask. Röd. De heter så. Runda lådor kan man säga. Fast jag tänkte ha prylar i den. Snyggare än gamla skokartonger. Om man säger så. Fast det kändes segt. Segt att ha åsikter ens om vädret. Det kändes dubbelt. Samtidigt som det kändes som nån hade limmat fast min tunga av nån elak anledning kändes det bättre, enklare. Kanske för den här gruppen är något yngre medelsnitt på. Eller så har jag blivit bättre. Eller... Jag vet inte. Det kändes bättre iaf. Sen kom jag hem och Micke och Markus lekte med datorerna. Jag försökte få något gjort men det gick sådär halvbra och klockan fyra var jag iaf tvungen att ta bussen. Till hudläkaren denna gång. Agneta var där trots att hon bytt jobb för att hon hade varit på nån kurs i Uppsala. Eller hur det var. [Agneta=svärmor.] Läkaren gav mig ett par papper, skrev ut ett recept och skrev lite saker på en lapp. Och så bokade vi en ny tid och sen var det färdigt. Känns inte sådär meningsfullt. Men vad gör man. Jag ska äta superstarka tabletter nu som man måste tänka på tusen saker med. Sen när jag kom hem igen åt vi pizza. Och sen var det ju fotboll.

Och idag var det bara att kliva upp tidigt. Skulle på begravning i Nacka. En gammal granne från Borrlövsta som jag växt upp med har gått bort. I princip reservfamilj. Fast det var en hel evighet sen jag såg dem. Båda. Och nu är det delvis försent. Med henne menar jag. Ibland känns det sådär i livet. Man ångrar vad man aldrig gjorde. Och sen funderar man varför. Fast om jag inte ens lyckas ringa mina vänner så ska man väl inte förvänta sig några mirakel. Men det var... trevligt kan man väl inte skriva. Men, rätt fint? Alltid en del gudsprat som jag hellre är utan då man är i kyrkor men det var helt okej. Inget påtvingat iaf. Jag tycker inte om sånt. Sen var det ett jäkla åkande kors och tvärs över stan bara för att min familj inte hittar på södra sidan. Men det får man väl ta.

Imorrn åker vi till landet med hela stora taikonfamiljen. Jag har bakat två satser bröd bara därför. Duktig flicka. Ska ta med mig det så det blir gott bröd. Men det blir nog trevligt. Mat och prata skit och kanske spel. Yatzy om inte annat. Nåja. Det var det.

Haft tusen tankar under de här dagarna som gått också iofs. Men jag orkar bara inte skriva det nu. Det blir en annan gång. Om ni har otur.

Oj. Jag glömde visst skriva igår. Men ingen är perfekt.

Igår blev det att träffa Erika. Rickard ringde och sa att hon var jätteuttråkad och inte hade nån att träffa så jag åkte dit så snabbt jag kunde. Men tjej-tid naturligtvis. Jag är inte sån att jag bara hoppar i kläderna och åker. MAn måste klä på sig, sminka sig, hitta örhängen, och... ja. Det tar tid. Sen åkte jag. Micke som var kvar hos Tompa skulle ha kommit men kom på att han borde åka hem och sova. Så det blev jag Rickard och Erika som gick runt i Väsby. Och tanken blev... Gud vad Stockholms förorter ser tråkiga ut! Alltså, jag är lessen. Det är säkert fullt av människor som tycker att det är störtmysigt med radhus och ordnade gator. Men inte jag. Ibland ser det nästan för välordnat. Folk i hus kommer sällan på nån egen kul idé att göra med sina tomter. Nåja.

Sen följde jag iaf med Rickard dit. I väntan på att Micke skulle komma framåt kvällen blev det väl inte sådär jattemycket. Fast då Micke kom blev det mat och sen film. Och som vanligt har jag tappat namnet. Hm. Nåja. Den med Jared Leto där de tokknarkar. Micke tycker den är skitäcklig. Fast jag tycker den är bra. Väcker en del tanke. Fast det finns bättre filmer. Helt klart. Och den är äcklig. Speciellt då Jared Letos rollfigur Harry får äcklig blodinflamation på armen. Och det tjejen gör. Fy. Ord kan inte beskriva känslan i kroppen.

Idag har det mest blivit lite plockande. Mitt nya kreativa inspirerade liv tycks inte ha bråttom att sätta igång. Men jag behöver rätt slags miljö för att sätta igång. Jag behöver lugn och ro och rätt musik för att det riktigt ska funka. Annars blir jag bara stressad. JAg tänker på tusen andra saker och då kan jag inte sitta still. Och ärligt talat. Hur mycket blir det iaf gjort då man inte kan sitta still? Fast jag skulle behöva det. Det kryper i kroppen på mig. Jag är rastlös. Det känns som att leva i limbo.

Men då absolut allt ligger på sin plats så inget stör mig då kommer mitt nya liv börja. Inbillar jag mig iaf. Fast man inbillar sig så mycket.

Jag är grymt uttråkad. Vet egentligen inte varför. Men det finns helt enkelt ingenting jag kommer mig för att göra. Känner mig mest... rast lös.

Micke är och leker med Tompa ikväll. Ingenting med det egentligen. För om han vore hemma så skulle han sitta vid sin dator och spela spel. Med Tompa förmodligen. Så... Inte särskilt stor skillnad. Skillnaden är att nu har jag chansen att göra allt det där jag borde vilja då jag är ensam och ostörd. Då ingen stör mig i min koncentration. Jag borde plocka fram alla mina färger och måla något. Vad som helst. Jag borde skissa på klädidéer. Bara låta pennan flyta längst pappret. Jag borde påbörja ett nytt syprojekt. De där kjolarna t.ex. som jag funderat på så länge. Tyget ligger bara där i lådan. Jag har papper att använda för mönster. Jag borde brodera färdigt det där broderiet. Jag borde fsrtsätta mina efterforskningar för ödets korsning. Jag borde skriva på nån av alla de mängder av berättelser som bara ligger i mitt huvud och blir mer och mer suddiga för varje dag. Jag borde skapa något. Vara kreativ. Poppa musik och leva ut mig själv. Men... Nä. Det tycks inte bli så himla mycket.

Sen Micke gick har jag ätit, sett på min favoritfilm [TROTS att bandet av nån jäkla anledning blivit så kasst att det flimrar! SKANDAL!], broderat lite granna. [Okej, det var något kreativt. Fast att brodera känns inte riktigt... ordentligt. Man drar bara tråden genom hålen i redan bestämd ordning. Om man skapade det från början med mönster och allt, DÅ kanske det skulle vara på riktigt.] Och så såg jag slutet på Desperate Housewife. Jag tror jag av det lyckades räkna ut att sista avsnittet som jag missade sist går nästa lördag. Och det är ju bra. För det har jag väntat på hela sommaren. Fast, inte så kreativt, nej.

Och nu är klockan såpass sent så att det inte riktigt känns meningsfullt att påbörja något. Fast det är ju lördag. Vem har sagt att man inte får vara uppe hela natten en dag som denna? Det var en hel evighet sen jag var uppe sent sist. Jag menar verkligen var uppe. Och inte söp skallen av mig. Jag skulle kunna koppla in högtalarna, sätta på bra musik och sätta mig och skissa. Eller skriva. Vilket som. Det kräver inte de jobbiga förberedelserna som måla eller sy kräver.

Märks det att jag försöker motivera mig själv?

Och inte kan jag skylla på att det är så rörigt att jag inte kan koncentrera mig heller. För en gångs skull är det i princip sån ordning att det inte ens går att städa. Helt fantastiskt.

Jag känner mig lite... jag vet inte. Det är som om det är något jag vill göra men jag vet absolut inte vad. Det låter helkonstigt. Jag vet. Men ärligt talat. Det är det också.

Jag har fått en fix idé att jag måste läsa alla DN innan jag kastar dem. Och då måste jag läsa dem i ordning. Det betyder nog att jag aldrig kommer hinna läsa ikapp dem. Jag ligger en vecka efter. Och en DN innehåller många delar och många sidor. Det är tur att jag inte har något vettigare för mig på dagarna.

Nåja. Igår var vi på Kalles senaste vernisage. Det var ungefär en halv evighet sen jag såg Kalle och Susanneh sist. [Var det så hon stavade sitt namn? SÅ länge sen är det jag såg dem, så jag har glömt hur hon stavar. Illa.] Nåja. Kalles tavlor var som vanligt jättebra. Men jag är inte sådär överförtjust i tavlor med bara färg på. Gillar mer hans tavlor med halvt om halvt dolda ansikten och människor. Det andra är bara.. färg? Och det var tufft att han målade på plåt. Påhittigt. [I brist på bättre ord.]

Igår sprang jag på Jimmy på ICQ:n. Det var också en halv evighet sen. Fast det känns aldrig så med honom. Det är som om vi för en ständigt pågående samtal och om det så är en dag, en vecka eller ett år sen vi sist talade är det bara att plocka upp samma tråd igen. Fast så är det väl med vissa människor. Man känner varandra för bra för att tid ska spela någon roll. Han är fortfarande sjukskriven. Han med. Men igår fyllde han iaf år. 29. Herregud. Vart tog tiden vägen? Var han inte 23 nyss? Fast i så fall borde jag vara 18. Och det tror jag vi skippar. Jag är glad att 18 är över.

Och... ja... jag vet inte vad jag borde skriva mer. Känns som jag censurerar mig lite granna nu. Jag kanske slutar med det såsmåningom. Jag borde skriva lite. På den där berättelsen som varit under skrivande process i vad som känns som hundra år. Fast det känns lite för jobbigt just nu. Kanske ska skriva på något annat. Något roligare. Eller så kan jag läsa DN och rensa vidare bland papper. Det kan vara kul. Baka äppelpaj måste jag också. Och koka äppelmos. Innan äpplena blir dåliga och äckliga.

Usch. Bara rastlös. Jag borde få för mig att gå ut och springa så jag gör något bra av den här energin. Men då dör knäna. Och där försvinner det bra. Jag måste köpa ny kropp.

Jag har stört mig på pretantiösa... vad ska man kalla det... ideal i flera dagar nu. Folk som sätter själv ideén före verkligheten. Särskilt inom konsten. Jag har fått intryck av människor som anser att konst ska skapas för konstens skull och inte ha någon som helst koppling till verkligheten. Som om de största konstnärerna genom tiderna skulle skriva under på det. Det är som om de anser att man ska radera det där tråkiga vardagliga livet och andas och leva på konst. Det känns som.. hyckleri. Är det inte verkligheten och vad man anser om den, vad man reagerar på, som man ska återskapa?

Nåja. Man kanske inte ska störa sig så mycket på allt sånt där. Fast jag känner bara att mer och mer vill människor inte ha verklighet. Verkligheten är tråkig. Vardagen är bara grå och trist. Det är det där himlastormande man vill ha som man tror att konsten handlar om. Man ska visa de stora vidderna och de fantastiska känslorna. Men om alla konstnärer ska ha så "fantastiska" visioner, vem visar då den trista grå människans verklighet?

Jag insåg att jag har något vettigare att skriva. Och eftersom det inte alls har någon anknytning med det där skittråkiga andra inlägget jag skrev så skapar jag en ny.

Idag då jag sov på TV så gjorde de reklam för en Aloe vera kräm. Det ska tydligen vara superbra. Iaf om man har ärr. Som jag. Det ska helt fantastiskt få ärren att försvinna. Tack vare den läkande effekten hos aloe. Jag vet inte om jag helt tror på det. Jag har trott på lite för mycket som visat sig vara rent påhitt för att helt gå på saker nu. Samtidigt vill en del av mig tro på det. Tro att det är möjligt. För att leva med ärren är ingen dans på rosor.

Och åter kommer jag in på det där jag sa att jag skulle. Men det är som vanligt med alla "skullen". Det blir helt enkelt inte av. Jag skulle sluta gömma och börja visa HELA mig. För om folk verkligen tycker om mig accepterar de även de där obehagliga sidorna hos mig. De mörkare. Fast det är lättare sagt än gjort. Det är inte så att jag är rädd för reaktionerna. Inte egentligen. Det är klart att jag inte fullt ut kan lita på att alla verkligen förstår vad det handlar om på riktigt. Men... det är inte det värsta. För en dålig reaktion kan jag ta. Det svåra är vad JAG ska säga. För vissa saker kan man inte riktigt förklara. Vissa saker har man inte ord för. Fast jag måste ha ord för det. Och jag vet inte hur jag ska få ihop den logiken just nu.

Och just nu... Jag vet inte. Min energi är lite, knasig. För jag VET att jag borde få ordning på FK. [Och det betyder förmodligen att ringa dem och tjata, tjata, tjata!] Men hur ska jag orka det? Bara att slå själva siffrorna kräver all energi jag har. Idag läste jag en artikel som gjorde mig upprörd. Fast det borde inte förvåna mig. Men iaf. Artikeln handlade om att det tar MÅNADER för FK att få något gjort. I artikeln [egentligen krönika om man är petig] så skrev hon att hon inte fick sina pengar som hon hade all rätt till då hon var höggravid och julen närmade sig. Inte försen hon ringde FK och sa: "det är försent att sälja fitta nu". Och hon på FK efter lång tystnad sa: "Men det ska du väl inte behöva." Hon fick sina pengar. Men lite extremt känns det.

Och jag borde söka jobb. Men jag vet inte om det strular till allting med pengar å så om jag gör det. Och jag orkar inte med mer strul nu. Och om jag söker och får det och sen måste säga: "Nä, FK tillåter inte det där, så jag måste hoppa över det. Trots att det skulle vara helt fantastiskt för mig och jag skulle bli friskare tio gånger snabbare så.. Nä, det får jag inte." Eller ännu värre. Jag inte får det för jag har för dålig kompetens. Eller varit sjukskriven för länge. Eller... Hm. Jag tänker för mycket. Nu skippar vi det här.

Idag var det, igen, mer städning. Snart är hela lägenheten i total ordning. Pappershögarna minskar sakta men mycket mycket säkert. Det ligger inte prylar och skräp överallt. När jag nu kommer in i sovrummet känner jag inte längre "å herre gud". Allt känns faktiskt fullt okej.

Fast som alltid då man egentligen bor för lite går det aldrig att få något helt perfekt. Det sparar jag tills vi får en ny, större, lägenhet. Och fram tills dess får målet förbli att hålla ordningen så att man inte blir stressad av alla missplacerade prylar.

Ju mer man städar desto mer märker man dock vad som saknas. Uppenbarligen köpte vi inte nog med tidningssamlare [det heter tydligen så, men vi har papper i dem]. Två för lite närmare sagt. Och jag är bra sugen på att måla dem. Så då velar jag mellan att ta med dem till tomteverkstan då den börjar eller att köpa egen färg. Vet inte exakt vad som känns bra just nu. Får se. Och Micke ville ha en korg för pappersinsamling. Snyggare än vår gamla videokartong. Måste jag medge. Det är det väl mest relevanta. Fast det är lite allt möjligt annat också som saknas. Men. Vi tar det sen.

Snart har jag fått total ordning på CSN. Det känns bra iaf. De är hemskt jobbiga att ha att göra med. Så fort man har löst en räkning måste man lösa nästa. Och jag ska faktiskt inte betala alls. Men ibland kan man inte bevisa saker och ting i den tidsplaneringen CSN har. Undrar i vilken verklighet de lever i?

Har lite småsaker till som behövs ordnas iofs. Och jag SKA ta tag i det. Men det är alltför mycket man måste ta tag i här i världen.

Usch vad mina bloggar är störttråkiga just nu. Nåja. Nånstans måste man börja. Visst va?