Ångestattack.
Jag gör inte alls vad jag borde just nu. Jag har ingen lust. Så jag kom på att jag inte uppdaterat bloggen på ett par dar. [Bra smitning.]
Allting är kaos nu. Okej. Det var en överdrift. Rent fysiskt så är bara sovrummet kaos. Och det ser faktiskt ut att ljusna. Lite småplock. Kläder som ska in i garderoben. Bäddning. Dammsugning. Klart. I övrigt är det ordning.
Psykiskt är en HELT annan femma. Jag har varit förkyld i ungefär en vecka nu. Och min vana trogen har jag hostat sönder halsen hela nätterna. [Visst är det lämpligt att min sambo är mest lättväckt i universum?] Vilket betyder att jag har sovit mycket mycket dåligt. Och det gör inte en redan energitom flicka piggare. Men jag har iaf försökt få saker gjorda. Satt upp små mål. Och hör och häpna så har jag lyckats med nästan alla. Fast idag skulle jag pilla på min symaskin tills den blir en snäll maskin och syr fina stygn som en symaskin ska göra. Det har jag inte gjort. Å andra sidan har jag städat hela lägenheten. [Har jag berättat att jag är världens snällaste sambo? Ibland?:)] Men pilla på maskinen hinner jag nog. Imorrn tänkte jag träna lite. Fast det känns halvt olämpligt då jag inte är riktigt frisk. Kanske måste omvärdera det där.
Vart var jag nu? Psykiskt är det kaos. Ja. Jag känner mig... Svårt att hitta rätt ord, men försöker iaf. Det känns som om jag går i något mycket mycket segt. Olämplig liknelse kanske. Men ändå. Jag vill jobba! Jag tror inte folk fattar hur desperat man känner sig efter ett par års sjukskrivning och det känns som om INGENTING HÄNDER. Jag har iofs hittat ett jobb. På jätte deltid. För lite deltid. Och... i sanningens namn är det inte alls vad jag vill göra. Missuppfatta mig inte. Det är helcharmiga människor. Ibland kan man inte annat än le åt dem. Men jag vill inte jobba med människor. Jag vill skapa. Sy. Jag vill visa vad jag kan. Jag vill hålla på med kläder tills jag börjar snegla misstänktsamt mot dåligt sydda kläder. Och i den här takten kommer jag aldrig komma dit.
Ibland är jag så desperat så jag tänker att jag bara vill skita i allt och fixa det sista jäkla betyget och sen söka till högskolan. Får jag göra det jag vill så lär jag säkert orka. [Nä, jag tror inte på tomten också.] Men jag är så frusterad! Dessutom så känner jag i hela kroppen att nu är det höst. Och för mig betyder det bara en sak. Svart, grått, vidrigt. Okej, det var tre. Jag tycker inte om den iaf. Speciellt inte bytet. Och mina tankar blir hemskt hemskt svarta. Och jag tänker allt jag lovat mig själv att inte tänka och sen får jag dåligt samvete för det. Och så känner jag mig helt idiotisk. Ni vill inte veta hälften. Tro mig.
Dessutom har jag en idiotpsykolog. Så fick jag det sagt också.
Nä. Nu ska jag hitta på nåt som gör mig gladare. Mat, film, musik. Kanske.
Allting är kaos nu. Okej. Det var en överdrift. Rent fysiskt så är bara sovrummet kaos. Och det ser faktiskt ut att ljusna. Lite småplock. Kläder som ska in i garderoben. Bäddning. Dammsugning. Klart. I övrigt är det ordning.
Psykiskt är en HELT annan femma. Jag har varit förkyld i ungefär en vecka nu. Och min vana trogen har jag hostat sönder halsen hela nätterna. [Visst är det lämpligt att min sambo är mest lättväckt i universum?] Vilket betyder att jag har sovit mycket mycket dåligt. Och det gör inte en redan energitom flicka piggare. Men jag har iaf försökt få saker gjorda. Satt upp små mål. Och hör och häpna så har jag lyckats med nästan alla. Fast idag skulle jag pilla på min symaskin tills den blir en snäll maskin och syr fina stygn som en symaskin ska göra. Det har jag inte gjort. Å andra sidan har jag städat hela lägenheten. [Har jag berättat att jag är världens snällaste sambo? Ibland?:)] Men pilla på maskinen hinner jag nog. Imorrn tänkte jag träna lite. Fast det känns halvt olämpligt då jag inte är riktigt frisk. Kanske måste omvärdera det där.
Vart var jag nu? Psykiskt är det kaos. Ja. Jag känner mig... Svårt att hitta rätt ord, men försöker iaf. Det känns som om jag går i något mycket mycket segt. Olämplig liknelse kanske. Men ändå. Jag vill jobba! Jag tror inte folk fattar hur desperat man känner sig efter ett par års sjukskrivning och det känns som om INGENTING HÄNDER. Jag har iofs hittat ett jobb. På jätte deltid. För lite deltid. Och... i sanningens namn är det inte alls vad jag vill göra. Missuppfatta mig inte. Det är helcharmiga människor. Ibland kan man inte annat än le åt dem. Men jag vill inte jobba med människor. Jag vill skapa. Sy. Jag vill visa vad jag kan. Jag vill hålla på med kläder tills jag börjar snegla misstänktsamt mot dåligt sydda kläder. Och i den här takten kommer jag aldrig komma dit.
Ibland är jag så desperat så jag tänker att jag bara vill skita i allt och fixa det sista jäkla betyget och sen söka till högskolan. Får jag göra det jag vill så lär jag säkert orka. [Nä, jag tror inte på tomten också.] Men jag är så frusterad! Dessutom så känner jag i hela kroppen att nu är det höst. Och för mig betyder det bara en sak. Svart, grått, vidrigt. Okej, det var tre. Jag tycker inte om den iaf. Speciellt inte bytet. Och mina tankar blir hemskt hemskt svarta. Och jag tänker allt jag lovat mig själv att inte tänka och sen får jag dåligt samvete för det. Och så känner jag mig helt idiotisk. Ni vill inte veta hälften. Tro mig.
Dessutom har jag en idiotpsykolog. Så fick jag det sagt också.
Nä. Nu ska jag hitta på nåt som gör mig gladare. Mat, film, musik. Kanske.
Kommentarer
Trackback