Dubbelnatur.
Jag vet. Jag är inte så bra på det här just nu. Men jag har haft noll lust att slå på datorn igen efter förra helgen. [Inte för att datorn varit elak på något vis. Jag har bara inte haft lust.]
Jag känner mig sådär konstigt dubbel igen. Samtidigt som jag mår bättre än NÅGONSIN så känner jag bara för att skrika. Jag vet inte ens varför. Ibland börjar det bara krypa i mig. Jag har alltid varit motsägelsefull. Den ena sidan av mig känner att allt börjar vara så bra nu. Allting funkar på något vis. Jag pluggar och jag jobbar och vid december så är jag KLAR med gymnasiet. Helt och hållet. Och jag hann bara fylla 25 innan jag blev klar. Eh. Och jag känner mig redo att utöka min aktivitet till nästa termin och det betyder att det går framåt och det är så BRA. Och jag har kommit så långt sen förra året då vilket situation som helst kunde frambringa obehag och nu håller jag på att leva ut, blomma upp. Allt sånt där. Det där som kändes som en omöjlighet förra året är helt plötsligt verklighet. Det finns dagar jag är så full energi så jag inte kan sitta still. På ett positivt sätt.
Samtidigt är allt så förvirrat. Skolångest som surrar under ytan. För jag är värdelös på naturkunskap eftersom jag HATAR naturkunskap. Vem bryr sig om vilken jävla art binnikemask tillhör? Och nu är det kemi och jag får krupp på alla jävla formler som man ska kunna för.. Ja. Varför? Spelar det nån roll vilken bokstav som är lika med vilket grundämne? När ska jag använda det? Och varför? Och så får jag inte gå i min pratgrupp längre. För den slutade nu i onsdags och det kändes som det var det enda som fick mig att komma nån vart på sjukhuset. Så nu måste jag bygga om min sjukplan och det är så jävla korkat gjort av de där som bestämmer. Och jag känner hösten i benmärgen. Jag avskyr hösten. Och jag blir rädd för att falla tillbaka. För att gå åt fel håll igen.
Dubbelt som sagt. Fast ingen har sagt att det är lätt att ta sig tillbaka.
Om mindre än en vecka är jag 25. Det känns lite overkligt måste jag säga. Jag känner mig fortfarande som 17 på vissa sätt.
Jag känner mig sådär konstigt dubbel igen. Samtidigt som jag mår bättre än NÅGONSIN så känner jag bara för att skrika. Jag vet inte ens varför. Ibland börjar det bara krypa i mig. Jag har alltid varit motsägelsefull. Den ena sidan av mig känner att allt börjar vara så bra nu. Allting funkar på något vis. Jag pluggar och jag jobbar och vid december så är jag KLAR med gymnasiet. Helt och hållet. Och jag hann bara fylla 25 innan jag blev klar. Eh. Och jag känner mig redo att utöka min aktivitet till nästa termin och det betyder att det går framåt och det är så BRA. Och jag har kommit så långt sen förra året då vilket situation som helst kunde frambringa obehag och nu håller jag på att leva ut, blomma upp. Allt sånt där. Det där som kändes som en omöjlighet förra året är helt plötsligt verklighet. Det finns dagar jag är så full energi så jag inte kan sitta still. På ett positivt sätt.
Samtidigt är allt så förvirrat. Skolångest som surrar under ytan. För jag är värdelös på naturkunskap eftersom jag HATAR naturkunskap. Vem bryr sig om vilken jävla art binnikemask tillhör? Och nu är det kemi och jag får krupp på alla jävla formler som man ska kunna för.. Ja. Varför? Spelar det nån roll vilken bokstav som är lika med vilket grundämne? När ska jag använda det? Och varför? Och så får jag inte gå i min pratgrupp längre. För den slutade nu i onsdags och det kändes som det var det enda som fick mig att komma nån vart på sjukhuset. Så nu måste jag bygga om min sjukplan och det är så jävla korkat gjort av de där som bestämmer. Och jag känner hösten i benmärgen. Jag avskyr hösten. Och jag blir rädd för att falla tillbaka. För att gå åt fel håll igen.
Dubbelt som sagt. Fast ingen har sagt att det är lätt att ta sig tillbaka.
Om mindre än en vecka är jag 25. Det känns lite overkligt måste jag säga. Jag känner mig fortfarande som 17 på vissa sätt.
Kommentarer
Trackback