Lycklig?
Ibland funderar jag. Vad är det egentligen som gör en människa lycklig? Vad är det man behöver? Jag menar. EGENTLIGEN. Folk verkar så inkörda på att man behöver NÅGON. [Vem f-n är någon egentligen? Annat än någon odefinierad osynlig person som förmodligen bara är drömmar iaf.] Eller så behöver man NÅGOT. [Och vad ska det betyda? Jag menar, vad för jäkla skillnad gör det?]
Men egentligen. Behöver vi inte bara behöva vända oss inåt oss själva. Behöver vi egentligen inte börja trivas med oss själva? Ha kul. Prata med folk. Umgås med folk. Göra något. Göra lagom. Jag vet. Det är så suddigt. Men vi är alla suddiga. Det är det som gör allt så jäkla svårt. För en del är att sitta på kontor från 9-17 den högsta drömmen. För mig är det en MARDÖM. En del vill bara stå inför en klass och undervisa och det får mig att vilja SPY. En del tycker att paradiset finns på en bergstopp någonstans och jag... Okej. Det kunde jag iofs acceptera i rätt former. Men ni ser. Suddigt.
Just nu måste jag omvärdera min vardag. Saker och ting rör på sig. Saker och ting förändras. Det får en alltid att omvärdera allt. Och just nu vet jag mest vad jag INTE vill. Jag hatar rehabilitering. Rehabilitering är FUSK. Ingen lever så iaf. Och jag är så LESS på att vara sjukskriven. Och när slutade jag få bestämma när sjukskrivningen skulle vara över? Jag mår bra nu. När blir jag lämnad ifred?
Jag vill ta tag i mitt liv nu. Det gör mig lycklig. Ibland är det så enkelt. Eller svårt. Plugga/arbeta. Leva. Älska. Fast det var en förbannat lång väg dit om ni ursäktar franskan.