susieq

Vissa dagar går man bara runt med den där gamla känslan. Allt det där man inte kan sätta fingret på men det känns bara som om det är FEL. Och jag FATTAR INTE vart det kommer ifrån! JAG MÅR JU BRA NU!

Det är hösten. Det är klart som tusan det är hösten. Jag har avskytt hösten i hela mitt liv och min sista dag i livet kommer jag säkert hata den lika intensivt som jag alltid gjort. De andra årstiderna kan jag vara klämkäck och dansa runt som en schlagerprinsessa på amfetamin men hösten funkar bara inte. Det är för deprimerande. [Och kom inte nu med ert påhitt om GLADA färger. Det är ett hån mot det deprimerade. Det är allt.] På hösten morrar monstret från sitt innersta och väser elakt mot världen. Och monstret lockar fram alla de där tankarna på att allt är fullständigt meningslöst. Vem bryr sig om man var kassörska eller vetrinär när man ska dö iaf? Bryr man sig inte mer om man nånsin kom till Nya Zeeland och hur ens relationer med andra människor var? Och hur ska man få sånt att funka UTAN pengar och UTAN tid?

Jag är frustrerad (suprise suprise). För jag är för TRÖTT hela tiden. Och vi är PANKA hela tiden och jag fattar knappt varför. Men det går snart över. Snart kommer den dansande schlagerprinsessan hög på amfetamin tillbaka och sparkar monstret i arslet. Snart kommer känslan tillbaka över varför jag gör det här och hur mycket jag vill det egentligen. Då känns allt bättre.