susieq

När jag var en liten flicka så drömde jag om att bli prinsessa och såna där sockersöta saker. Jag älskade rosa. Allting var rosa. Min cykel var rosa (iaf då jag fick köpa en rosa cykel, innan dess var den röd men det var inte mitt val). Jag hade dockor som var mina barn och jag döpte alla mina saker. Absolut alla. Mina bollar hade namn.  Och allting var sådär gulligt och rart med rosa små moln runt allting. Samtidigt hade pojkflickan i mig redan då vaknat till liv. Ingen klättrade lika högt upp i träden som mig. Så många gånger som jag haltade hem med fullständigt blodiga knän går nog knappast att räkna. En gång fick jag för mig att undersöka vad som hände om man krossade en vinflaska mot en sten vilken resulterade i en skadad hand som mamma var tvungen att plåstra om.

När jag blev större drömde jag att bli designer, författare och massa andra "roliga saker". Men jag ville "passa in" så jag lät håret växa ut i samma längd som mina bästa vänners och höll på med samma saker som alla andra tjejer. Jag skrev kärleksbrev till pojkar som jag aldrig skickade och busringde hem till pojkar utan att säga nåt. Det var innan folk hade nummerpresentatörer så man kunde göra sånt.

Ännu större så drömde jag om att bli utrikeskorrespondent (frilansande av nån anledning), fotograf, författare (fortfarande), helikopterpilot och andra "häftiga" yrken. Det var som något sa mig redan då att jag aldrig skulle bli lycklig sittandes på samma sätt och göra samma saker. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att ta in mig in på vägen som journalist (som skulle leda till utrikeskorrespondent) på gymnasiet då jag gick med i skoltidningen. Men jag tyckte att det hela var patetiskt. Jag gjorde också ett halvhjärtat försök att lära mig fotografi men det var som om jag inte kände för det nog. När det blev "inne" lessnade jag totalt. Nu fotar varenda idiot jag känner till (ta inte åt er om ni inte behöver). Så nu har jag totallessnat. Jag gillar inte att vara som alla andra. Jag skrev en gång i tiden hundratals dikter. Nån nämnde nån gång att de var bra. Sedan packade jag ner dom i en låda. Jag har funderat på att plocka fram dom och sätta ihop dem i en bok men jag kan inte förmå mig att plocka fram dem. Jag gillar inte att läsa dem längre. De är skrivna av en rädd och olycklig flicka så därför handlar de om just såna saker. Blod och rakblad är inte ett helt ovanligt inslag och jag gillar helt enkelt inte att påminna mig om hur jag mådde då. Texter är nedpackade i samma låda, texter som inte är avslutade men nästan. Så man kan säga att jag gjorde ett halvhjärtat försök att bli författare också.

Och nu drömmer jag om att bli vetrinär. Men det finns dagar jag undrar om det är värt det. Det är så kämpigt att bara ta sin IN på vetrinärlinjen så jag vissa dagar bara vill gallskrika. Som när jag måste tokplugga timtal i sträck bara för att jag har så mycket att läsa och för att jag har prov på fredag. Eller som när jag tänker på allt jag måste hinna innan den här terminen. OCh jag har verkligen ingen lust. Jag avskyr att plugga naturvetenskap och matte och just nu är det det enda jag MÅSTE plugga. Matte är TRÅKIGT. Fyik är en PLÅGA. Kemi är TRADIGT. Biologi är väl okej men det handlar ju trots allt till viss del om det jag vill jobba med. Djur. Och sen då? Tänk om jag inte vill jobba med djur på samma plats för resten av mitt liv? Allting talar för att jag en dag blir för rastlös och vill göra något annat. Vad gör jag då med mina gigantiska studieskulder och allt jag kämpat för? Hur vet man att den här drömmen håller och att man inte kämpat i onödan? Hur vet man att man inte jagar fantasidrakar i en magisk värld som faktiskt inte existerar på riktigt?