Pessimist.
Idag är ingen bra dag. Det känns i hela kroppen. Och vissa dagar är bara såna. Det är något jag har lärt mig med tiden. Vissa dagar vill jag bara skrika och slänga grejer omkring mig. Och ibland funderar jag på varför jag inte gör det. Hur man får bort den där förbannade spärren som håller en tillbaka. Jag ska skaffa en boxboll. Något att slå på när inga ord kan förklara känslan i magen.
Den här veckan blir inga lägenheter sökta. Inte för att jag inte orkar. Utan helt enkelt för att inga lägenheter finns att söka på. Men det är synd att de inte hört av sig om dem från förra veckan. Två av dem var riktigt bra iaf. Även om tredje låg på nedre plan. [Det var ett jäkla tjatande om flyttande på folk nuförtiden]. Då vi bor på riktigt inbillar jag mig att det känns bättre. En flytt är alltid en ny start. På sätt och vis. Man kan städa bort några gamla lik ur garderoben. Man kan ställa allt i ordning på det nya saker. Och ett tag känns det alltid nytt och lyxigt. Sen blir det vanligt och gammalt men det behöver vi inte låtsas om just nu. Dessutom så känns det mer som man får göra som man vill. Man behöver inte känna minsta ursäktan för att man bjuder hem kompisar eller ordnar fest. Och det bästa av allt. Man får egen tvättstuga. [Det var den snyggaste omskrivningen jag gjort på att jag hatar att åka tvärs över stan för att tvätta.]
Jag är dålig på att söka jobb. Hemskt dålig. Ärligt talat minns jag inte hur man gör. [Hur gjorde jag förut?] Det var ju så lätt för ett par år sen. Skicka ett par brev och det var alltid nån som ringde. Och jobbintervjuer har aldrig varit särskilt svåra för mig. Det har jag en känsla av att de är nu. För det var alldeles för länge sen jag utsatte mig för såna situationer. Jobb känns som en förutsättning just nu. Det kanske är skillnaden på att se sig i spegeln om tio år och inse att inget har hänt eller att se sig i spegeln om tio år och inse att man faktiskt lever det liv man vill.
Nåja. Nu slutar vi vara pessimistiska.
Den här veckan är det dags att på allvar ta tag i pippi-kläder. Inga ursäkter nu. Jag fundera på att gå på BR eller buttericks och se om de har kläder. Mest för att se hur de egentligen ser ut. Sen blir det nog lite egen stil på det i alla fall. Mest för att jag har extremt liten lust att köpa kläder som jag använder en gång och sen hänger in i en garderob. Människor är tråkiga så jag räknar inte med några maskeradfester. Jag kanske skulle testa att hitta en bild på nätet igen iofs. Fast de var ju så dåliga sist jag kolla.
Och nästa helg är det rockbåten. Det är det jag lever för just nu.
Den här veckan blir inga lägenheter sökta. Inte för att jag inte orkar. Utan helt enkelt för att inga lägenheter finns att söka på. Men det är synd att de inte hört av sig om dem från förra veckan. Två av dem var riktigt bra iaf. Även om tredje låg på nedre plan. [Det var ett jäkla tjatande om flyttande på folk nuförtiden]. Då vi bor på riktigt inbillar jag mig att det känns bättre. En flytt är alltid en ny start. På sätt och vis. Man kan städa bort några gamla lik ur garderoben. Man kan ställa allt i ordning på det nya saker. Och ett tag känns det alltid nytt och lyxigt. Sen blir det vanligt och gammalt men det behöver vi inte låtsas om just nu. Dessutom så känns det mer som man får göra som man vill. Man behöver inte känna minsta ursäktan för att man bjuder hem kompisar eller ordnar fest. Och det bästa av allt. Man får egen tvättstuga. [Det var den snyggaste omskrivningen jag gjort på att jag hatar att åka tvärs över stan för att tvätta.]
Jag är dålig på att söka jobb. Hemskt dålig. Ärligt talat minns jag inte hur man gör. [Hur gjorde jag förut?] Det var ju så lätt för ett par år sen. Skicka ett par brev och det var alltid nån som ringde. Och jobbintervjuer har aldrig varit särskilt svåra för mig. Det har jag en känsla av att de är nu. För det var alldeles för länge sen jag utsatte mig för såna situationer. Jobb känns som en förutsättning just nu. Det kanske är skillnaden på att se sig i spegeln om tio år och inse att inget har hänt eller att se sig i spegeln om tio år och inse att man faktiskt lever det liv man vill.
Nåja. Nu slutar vi vara pessimistiska.
Den här veckan är det dags att på allvar ta tag i pippi-kläder. Inga ursäkter nu. Jag fundera på att gå på BR eller buttericks och se om de har kläder. Mest för att se hur de egentligen ser ut. Sen blir det nog lite egen stil på det i alla fall. Mest för att jag har extremt liten lust att köpa kläder som jag använder en gång och sen hänger in i en garderob. Människor är tråkiga så jag räknar inte med några maskeradfester. Jag kanske skulle testa att hitta en bild på nätet igen iofs. Fast de var ju så dåliga sist jag kolla.
Och nästa helg är det rockbåten. Det är det jag lever för just nu.
Kommentarer
Trackback