Hemlöshet och sysselsättning.
Jag är mer eller mindre hemlös just nu. Det är därför jag aldrig skriver här. Det är därför jag aldrig går in här. Över huvud taget. Men snart snart snart har fem irriterat långa veckor rullat förbi och jag får flytta HEM igen. Och jag får bli sambo igen. Lite knasigt är det att bo på en annan sida av stan som sin egen sambo.
Nåja. Overksam har jag väl inte varit iaf. Sjukskrivningen fortsätter iofs och FK tycks aldrig få tummen ur sina feta arslen. Och då jag ringde dem häromveckan så sa hon att det "kommer nog dröja ett tag till". Och det aktivitetsstöd som jag borde få är enda från juni 2004. Det är ett tag sen det. Och det är pengar det. Fast jag är less, less, less på att vara sjukskriven.
Tomteverkstan rullar på. Jag gör ett par tofflor just nu. Till mig den här gången. [Och sen då jag orkar ska jag laga Mickes tofflor. Han har använt dem tills de spruckit i sömmarna.] Vi har väl iaf hållit på fyra gånger eller så den här terminen. Tjejen jag pratade mest med förra terminen har slutat och nu är jag absolut yngst. [Det har jag iofs varit hela tiden, men då folks barn är äldre än en själv så känns skillnaderna rätt gigantiska.]
Förutom tomteverkstad har jag börjat i samtalsterapi. Och det är något av det värsta jag frivilligt utsatt mig för i hela mitt liv. Om ni vet hur en inre panikattack känns så vet ni kanske ungefär hur det känns. Men jag tror att man måste möta sina rädslor. Allt som inte dödar en gör en starkare. Det är iofs en klyscha men det är åtminstone en sann klyscha. Om vi hela livet flyr från det som skrämmer oss kommer vi aldrig bli dom mäniskor vi vill bli. Hursomhelst är det mycket att sitta och prata och bekänna saker. Ungefär som att prata med sin psykolog fast det är fyra till där.
Och sen har jag börjat på ett arbets-rehab-center som heter Aspen. Två gånger i veckan åker jag dit och målar i olja. Nåja. Det här är andra veckan eller tredje gången som blir i dag. Men målet är att jag såsmåningom ska gå med i en arbetsgrupp och därefter så ska jag klara mig ut i samhället igen. Med viss hjälp. De börjar ta min "sjukdom" på allvar nu.
Och så har jag ju mitt enda "riktiga" arbete. De förståndshandikappade. Det är en början fortfarande. Men jag ska kanske försöka söka lite andra jobb fortfarande. För det är hemskt obehagligt att söka lägenheter utan ett enda arbete att visa upp. Sjukskrivna får inte skriva på några kontrakt. Det får iofs deras föräldrar. Men ändå.
Jag är alltså rätt så sysselsatt numera iaf. Även om jag har en hel del ångest samtidigt. Men ingen sa att det var lätt att bli frisk igen efter år av att leva i "sjukdom".
Nåja. Overksam har jag väl inte varit iaf. Sjukskrivningen fortsätter iofs och FK tycks aldrig få tummen ur sina feta arslen. Och då jag ringde dem häromveckan så sa hon att det "kommer nog dröja ett tag till". Och det aktivitetsstöd som jag borde få är enda från juni 2004. Det är ett tag sen det. Och det är pengar det. Fast jag är less, less, less på att vara sjukskriven.
Tomteverkstan rullar på. Jag gör ett par tofflor just nu. Till mig den här gången. [Och sen då jag orkar ska jag laga Mickes tofflor. Han har använt dem tills de spruckit i sömmarna.] Vi har väl iaf hållit på fyra gånger eller så den här terminen. Tjejen jag pratade mest med förra terminen har slutat och nu är jag absolut yngst. [Det har jag iofs varit hela tiden, men då folks barn är äldre än en själv så känns skillnaderna rätt gigantiska.]
Förutom tomteverkstad har jag börjat i samtalsterapi. Och det är något av det värsta jag frivilligt utsatt mig för i hela mitt liv. Om ni vet hur en inre panikattack känns så vet ni kanske ungefär hur det känns. Men jag tror att man måste möta sina rädslor. Allt som inte dödar en gör en starkare. Det är iofs en klyscha men det är åtminstone en sann klyscha. Om vi hela livet flyr från det som skrämmer oss kommer vi aldrig bli dom mäniskor vi vill bli. Hursomhelst är det mycket att sitta och prata och bekänna saker. Ungefär som att prata med sin psykolog fast det är fyra till där.
Och sen har jag börjat på ett arbets-rehab-center som heter Aspen. Två gånger i veckan åker jag dit och målar i olja. Nåja. Det här är andra veckan eller tredje gången som blir i dag. Men målet är att jag såsmåningom ska gå med i en arbetsgrupp och därefter så ska jag klara mig ut i samhället igen. Med viss hjälp. De börjar ta min "sjukdom" på allvar nu.
Och så har jag ju mitt enda "riktiga" arbete. De förståndshandikappade. Det är en början fortfarande. Men jag ska kanske försöka söka lite andra jobb fortfarande. För det är hemskt obehagligt att söka lägenheter utan ett enda arbete att visa upp. Sjukskrivna får inte skriva på några kontrakt. Det får iofs deras föräldrar. Men ändå.
Jag är alltså rätt så sysselsatt numera iaf. Även om jag har en hel del ångest samtidigt. Men ingen sa att det var lätt att bli frisk igen efter år av att leva i "sjukdom".
Kommentarer
Trackback