Framsteg.
Jag är trött på att vara sjuk. Jag är trött på att vara trött. Och om inte den j-la snön försvinner snart så tänker jag emigrera. Och inte komma tillbaka. Det är ingen stor förlust. [Fast vissa kanske jag saknar, lite. Heh.] Nu har jag klagat färdigt.
Egentligen så är jag piggare än vanligt. Mer energifylld. Jag bubblar inombords av saker jag vill göra. Om det bara vore lite enklare att göra vissa saker så skulle förmodligen inget kunna stoppa mig. Men nu är verkligheten en sak och drömmar en sak. Och förhoppningsvis kan man nånstans para ihop dröm och verklighet till något hållbart.
Hursomhelst har jag kommit fram till något som för mig är viktigt. Jag är trött på att vara duktig, snäll och skötsam. [Inget fel i det, men det där med att sitta i ett hörn och vara duktig är inte att leva. Det är att betrakta andra leva. Och i så fall vill jag få be om en pistol så jag kan skjuta mig på huvudet på en gång och slippa göra det av exakt samma orsak när jag är 80.] Att ändra sig innebär en massa saker för mig. Och det är där det gäller att inte bli rädd för att det är en sån JÄTTEgrej och istället inse hur bra allt kommer kännas då jag når dit. Först är det de där gamla sakerna. Ytliga. Ny garderob, hälsosammare liv och bla bla bla. Ni har hört det förut. antar jag. Men det andra, det viktiga är att jag tänker börja utmana mig med sånt jag är rädd för. Egentligen har jag väl redan börjat. Jag menar, för en flicka som för ett år sen inte kunde tänka pendeltåg utan att känna paniken i magen och som hellre hade dött än att tala inför fölk så är det väl rätt imponerande att vecka efter vecka sitta i en grupp och tala om sånt som jag knappt talar om med Micke. Så det är en rädsla som jag utmanar. Fast det finns en annan rädsla jag tänker ge mig på också. Höjdrädsla. Och det innebär att jag tänker försöka genomföra en gammal dröm samtidigt. Folk som känner mig kommer väl tro att jag blivit tokig och jag kan anta att många kommer protestera. Men det är mitt liv och det är jag som måste leva det. Spindlarna tar vi sist. Om någonsin. Jag dyker hellre med hajar än utsätter mig för spindlar. [Det är iofs en gammal dröm. Men vi börjar med dykarkurser.] Huvudpoängen är att jag måste börja leva igen. Jag har ägnat så många många år att vara rädd. Att fly från obehagliga situationer. Och det enda det har lett till är att jag idag är en person på insidan och en annan på utsidan och det kan göra vem som helst deprimerad.
Det enda problemet just nu är att jag är så rastlös. Jag vill att allt ska gå mycket snabbare än det gör. Jag vill bli frisk nu. För en vecka sen. Förra året... Ja. Jag vill inte vänta och ta små steg. Jag vill inte fortsätta skjuta upp mitt liv. Men samtidigt vet jag att jag INTE FÅR ha för bråttom. Även om det en del dagar känns som jag skulle klara ett fulltidsarbete så skulle det vara rent korkat att följa den känslan. Och även om jag en del dagar är fullständigt övertygad om att jag skulle klara mig utan psykologer och sjukskrivning så är det inte en känsla som jag får svepas med av. Men jag är en rastlös själ i grund och botten. Och det är mitt största hinder när det gäller att bli frisk. Förmodligen kommer folk jag känner bli fullständigt tokiga på mig när jag väl blir frisk och de upptäcker hur svårt jag har för att sitta still.
För övrigt går det ovanligt bra att gå i min pratgrupp. Jag måste bara skriva det för jag är så stolt över mig själv. [Ibland får man skryta.] Häromveckan pratade jag i en halvtimme i streck och det är rätt lång tid att prata i en grupp då all tid man har gemensamt är en och en halv timme. Men det visar att jag utnyttjar mina möjligheter. För även om jag tycker att det är fruktansvärt obehagligt att ta över samtalet i ett rum och även om min inre röst hela tiden säger att folk dömer mig och tycker att jag är dum i huvudet om de fattar hur jag är på riktigt så måste jag utmana det. Jag måste utmana det och säga att min inre röst har fel. Att folk faktiskt fattar att man kan må så dåligt som jag har gjort och att man kan, om man råkar ut för fel saker, hata sig själv så djupt som jag gjort och ändå inte vara "sjuk i huvudet". Och faktum är att antingen så utmanar jag mitt eget sätt och min egen osäkerhet eller så får jag formodligen acceptera att må skit hela livet. Och det är helt enkelt inte ett alternativ. Så jag stålsätter mig och låter mig höras. Och det enda jag har upptäckt hittills av reaktioner inom den där gruppen är att en del av dem har samma tankar och känslor som jag. Mer än så kan jag inte skriva. För jag har tystnadsplikt gentemot de andra. Det måste man ha i en sån grupp annars skulle ingen våga säga något förmodligen.
Det känns som jag tappat bort mig lite just nu. Jag är nog lite småvirrig idag. Jag skyller på att jag varit småsjuk i en hel evighet. Eller så är det att jag är rastlös. Jag blir nog lugnare om jag städar hela lägenheten imorrn. Heh.
Puss på er.
Egentligen så är jag piggare än vanligt. Mer energifylld. Jag bubblar inombords av saker jag vill göra. Om det bara vore lite enklare att göra vissa saker så skulle förmodligen inget kunna stoppa mig. Men nu är verkligheten en sak och drömmar en sak. Och förhoppningsvis kan man nånstans para ihop dröm och verklighet till något hållbart.
Hursomhelst har jag kommit fram till något som för mig är viktigt. Jag är trött på att vara duktig, snäll och skötsam. [Inget fel i det, men det där med att sitta i ett hörn och vara duktig är inte att leva. Det är att betrakta andra leva. Och i så fall vill jag få be om en pistol så jag kan skjuta mig på huvudet på en gång och slippa göra det av exakt samma orsak när jag är 80.] Att ändra sig innebär en massa saker för mig. Och det är där det gäller att inte bli rädd för att det är en sån JÄTTEgrej och istället inse hur bra allt kommer kännas då jag når dit. Först är det de där gamla sakerna. Ytliga. Ny garderob, hälsosammare liv och bla bla bla. Ni har hört det förut. antar jag. Men det andra, det viktiga är att jag tänker börja utmana mig med sånt jag är rädd för. Egentligen har jag väl redan börjat. Jag menar, för en flicka som för ett år sen inte kunde tänka pendeltåg utan att känna paniken i magen och som hellre hade dött än att tala inför fölk så är det väl rätt imponerande att vecka efter vecka sitta i en grupp och tala om sånt som jag knappt talar om med Micke. Så det är en rädsla som jag utmanar. Fast det finns en annan rädsla jag tänker ge mig på också. Höjdrädsla. Och det innebär att jag tänker försöka genomföra en gammal dröm samtidigt. Folk som känner mig kommer väl tro att jag blivit tokig och jag kan anta att många kommer protestera. Men det är mitt liv och det är jag som måste leva det. Spindlarna tar vi sist. Om någonsin. Jag dyker hellre med hajar än utsätter mig för spindlar. [Det är iofs en gammal dröm. Men vi börjar med dykarkurser.] Huvudpoängen är att jag måste börja leva igen. Jag har ägnat så många många år att vara rädd. Att fly från obehagliga situationer. Och det enda det har lett till är att jag idag är en person på insidan och en annan på utsidan och det kan göra vem som helst deprimerad.
Det enda problemet just nu är att jag är så rastlös. Jag vill att allt ska gå mycket snabbare än det gör. Jag vill bli frisk nu. För en vecka sen. Förra året... Ja. Jag vill inte vänta och ta små steg. Jag vill inte fortsätta skjuta upp mitt liv. Men samtidigt vet jag att jag INTE FÅR ha för bråttom. Även om det en del dagar känns som jag skulle klara ett fulltidsarbete så skulle det vara rent korkat att följa den känslan. Och även om jag en del dagar är fullständigt övertygad om att jag skulle klara mig utan psykologer och sjukskrivning så är det inte en känsla som jag får svepas med av. Men jag är en rastlös själ i grund och botten. Och det är mitt största hinder när det gäller att bli frisk. Förmodligen kommer folk jag känner bli fullständigt tokiga på mig när jag väl blir frisk och de upptäcker hur svårt jag har för att sitta still.
För övrigt går det ovanligt bra att gå i min pratgrupp. Jag måste bara skriva det för jag är så stolt över mig själv. [Ibland får man skryta.] Häromveckan pratade jag i en halvtimme i streck och det är rätt lång tid att prata i en grupp då all tid man har gemensamt är en och en halv timme. Men det visar att jag utnyttjar mina möjligheter. För även om jag tycker att det är fruktansvärt obehagligt att ta över samtalet i ett rum och även om min inre röst hela tiden säger att folk dömer mig och tycker att jag är dum i huvudet om de fattar hur jag är på riktigt så måste jag utmana det. Jag måste utmana det och säga att min inre röst har fel. Att folk faktiskt fattar att man kan må så dåligt som jag har gjort och att man kan, om man råkar ut för fel saker, hata sig själv så djupt som jag gjort och ändå inte vara "sjuk i huvudet". Och faktum är att antingen så utmanar jag mitt eget sätt och min egen osäkerhet eller så får jag formodligen acceptera att må skit hela livet. Och det är helt enkelt inte ett alternativ. Så jag stålsätter mig och låter mig höras. Och det enda jag har upptäckt hittills av reaktioner inom den där gruppen är att en del av dem har samma tankar och känslor som jag. Mer än så kan jag inte skriva. För jag har tystnadsplikt gentemot de andra. Det måste man ha i en sån grupp annars skulle ingen våga säga något förmodligen.
Det känns som jag tappat bort mig lite just nu. Jag är nog lite småvirrig idag. Jag skyller på att jag varit småsjuk i en hel evighet. Eller så är det att jag är rastlös. Jag blir nog lugnare om jag städar hela lägenheten imorrn. Heh.
Puss på er.
Kommentarer
Trackback