And then the sun shine again..
Okej. Här kommer den. Sanningen.
Jag har haft en ordentligt svacka senaste tiden. Men tankarna har bara snurrat så jag har inte kunnat sätta fingret på det ordentligt. Och det kändes som jag sov dåligt och att äta kändes olidligt. Igen. Och det var inte som att min dåliga må-dåligt-spiral börjat på nytt utan det var liksom som om det var... nåt annat.
Och så länge jag inte kunde känna efter vad det var egentligen kunde jag inte ens tala med Micke om det. Det var liksom bara som om allt kändes... fel. Var kanske lite panik också. Panik över livet på olika nivåer och det kändes obehagligt i hela kroppen. Och jag försökte tala med utomstående om det för att kunna sätta fingret på det. För att reda ut vad det var i mitt huvud som kändes knasigt. Det behövdes på nåt vis nån som var en bit ifrån mig och mitt liv för att kunna förstå.
Och idag har jag nog insett det på riktigt. Det känns som jag har förlorat lite mitt eget liv. Och det betyder inte att jag inte älskar Micke. För det gör jag. Det betyder bara att jag behöver mina egna ben att stå på. Att jag behöver ha mitt eget liv också. Nånstans där jag inte hela tiden behöver sätta titeln flickvän framför mitt namn. Ibland vill jag bara vara jag och inte känna som jag är fastkedjan vid någon. Det där låter kanske fel... Elakt... Men det är inte Mickes fel att jag känner så. Det är inte förhållandets fel. Det är mitt. Det är jag som slarvat bort nästan alla mina vänner för att jag inte orkat hålla kvar relationerna. Det är jag som kedjat fast mig vid Micke för hårt på nåt vis. För när jag mådde som sämst tidigare så behövde jag det. Och nu behöver jag hitta tillbaka till mitt liv igen. Och det betyder inte att jag vill att vi ska leva helt olika liv. Bara att jag då och då vill göra något eget. Det kan säkert han också behöva göra. Det behöver väl alla liksom.
Och nu då jag insett det. Och nu då jag kan försöka börja göra något åt det börjar det långsamt kännas bättre igen. [Så nu orkar jag koncentrera mig på skolan igen vilket jag inte kunde när det kändes som jobbigast.]
Det är lättare sagt än gjort då man slarvat bort alldeles för många vänner. Men på nåt vis ska jag lösa det. Det har jag lovat mig själv. För jag vill inte må dådär dåligt som jag gjort på sistone. Så nu blir det förändring. Så enkel är slutsatsen.
Och Rickard som svar på senaste bloggen. Det var nog nåt annat än ditt filmklipp. Var inne på Derby förut [affären alltså] och kollade på bajentröjor. Och så var lite folk jag känner på match nyligen. Och det var väl lite så. Sån där jag-vill-också känsla:)
Jag har haft en ordentligt svacka senaste tiden. Men tankarna har bara snurrat så jag har inte kunnat sätta fingret på det ordentligt. Och det kändes som jag sov dåligt och att äta kändes olidligt. Igen. Och det var inte som att min dåliga må-dåligt-spiral börjat på nytt utan det var liksom som om det var... nåt annat.
Och så länge jag inte kunde känna efter vad det var egentligen kunde jag inte ens tala med Micke om det. Det var liksom bara som om allt kändes... fel. Var kanske lite panik också. Panik över livet på olika nivåer och det kändes obehagligt i hela kroppen. Och jag försökte tala med utomstående om det för att kunna sätta fingret på det. För att reda ut vad det var i mitt huvud som kändes knasigt. Det behövdes på nåt vis nån som var en bit ifrån mig och mitt liv för att kunna förstå.
Och idag har jag nog insett det på riktigt. Det känns som jag har förlorat lite mitt eget liv. Och det betyder inte att jag inte älskar Micke. För det gör jag. Det betyder bara att jag behöver mina egna ben att stå på. Att jag behöver ha mitt eget liv också. Nånstans där jag inte hela tiden behöver sätta titeln flickvän framför mitt namn. Ibland vill jag bara vara jag och inte känna som jag är fastkedjan vid någon. Det där låter kanske fel... Elakt... Men det är inte Mickes fel att jag känner så. Det är inte förhållandets fel. Det är mitt. Det är jag som slarvat bort nästan alla mina vänner för att jag inte orkat hålla kvar relationerna. Det är jag som kedjat fast mig vid Micke för hårt på nåt vis. För när jag mådde som sämst tidigare så behövde jag det. Och nu behöver jag hitta tillbaka till mitt liv igen. Och det betyder inte att jag vill att vi ska leva helt olika liv. Bara att jag då och då vill göra något eget. Det kan säkert han också behöva göra. Det behöver väl alla liksom.
Och nu då jag insett det. Och nu då jag kan försöka börja göra något åt det börjar det långsamt kännas bättre igen. [Så nu orkar jag koncentrera mig på skolan igen vilket jag inte kunde när det kändes som jobbigast.]
Det är lättare sagt än gjort då man slarvat bort alldeles för många vänner. Men på nåt vis ska jag lösa det. Det har jag lovat mig själv. För jag vill inte må dådär dåligt som jag gjort på sistone. Så nu blir det förändring. Så enkel är slutsatsen.
Och Rickard som svar på senaste bloggen. Det var nog nåt annat än ditt filmklipp. Var inne på Derby förut [affären alltså] och kollade på bajentröjor. Och så var lite folk jag känner på match nyligen. Och det var väl lite så. Sån där jag-vill-också känsla:)
Kommentarer
Trackback