Den j-la hösten.
Då tar vi pluggpaus. Och idag går det ovanligt bra. Jag tror tom jag fattar vad jag gör. Det var det jag har att säga om mitt pluggande nu.
Idag slog mig hösten som ett knytnävslag i magen. Ni som har känt mig i flera år vet att jag HATAR hösten. Ni som känner mig riktigt ordentligt vet att jag är allergisk mot årstidsskiften. För det är då min ångest hånskrattar åt mig. Det är då monstret i mig vaknar till liv och väser i mina öron: "Tror du verkligen att du är något? Tror du det?" Nuförtiden är jag rätt bra på att tysta honom, monstret alltså. Nuförtiden är jag bra på att trycka ner honom under ytan och säga att jag inte tror på honom, att jag inte tänker lyssna på honom. Nuförtiden svarar jag att jag VET att jag är något. För så länge de viktiga personerna i mitt liv faktiskt ler när de ser mig så VET jag att jag är nån. Och det är egentligen det som räknas.
Men hösten är ändå otrevlig. Mycket av min energi brukar sippra bort då och jag tappar lite lusten. För jag avskyr den där kylan som tycks finnas ÖVERALLT. På pendeltågsstationen i Karlberg så såg jag hur folk stod och huttrade i solen och då vet man att det är höst på riktigt. Och jag tänkte att det hade varit skönare att faktiskt försova sig på riktigt och bara STRUNTA i skolan. (Jag var på väg att försova mig imorse nämligen. Vaknade 10 minuter innan jag skulle gå.) Fast jag bet ihop. Tänkte att det är nog okej iaf. Och så åkte jag hela vägen till skolan.
Och nu blir jag lite mer positiv. I skolan kände jag att jag verkligen mådde bättre. Vi hade nämligen grupparbeten och jag var lite sen pga försovningen. Mitt gamla jag hade smygit in och suttit på sidan och inte engagerat mig. Känt mig i vägen. Mitt nya jag tog sig raskt in i vad jag missat och kom med förslag och ideer. Och då vi skulle redovisa inför hela klassen var det inte panik och illamåendekänslor som det brukar vara. Inte för att det är KUL att redovisa. Tre i vår grupp vågade inte gå fram till tavlan men Stina var tuff och SKREV på tavlan. Det ni. Sånt hade jag aldrig gjort förut eftersom jag alltid tänker att jag skakar av paniken. Nu sa jag inte sådär himla mycket där framme men det var för att jag behövde skriva och jag kan inte prata och skriva samtidigt:)
Så trots hösten så var jag rätt positiv idag:)
Idag slog mig hösten som ett knytnävslag i magen. Ni som har känt mig i flera år vet att jag HATAR hösten. Ni som känner mig riktigt ordentligt vet att jag är allergisk mot årstidsskiften. För det är då min ångest hånskrattar åt mig. Det är då monstret i mig vaknar till liv och väser i mina öron: "Tror du verkligen att du är något? Tror du det?" Nuförtiden är jag rätt bra på att tysta honom, monstret alltså. Nuförtiden är jag bra på att trycka ner honom under ytan och säga att jag inte tror på honom, att jag inte tänker lyssna på honom. Nuförtiden svarar jag att jag VET att jag är något. För så länge de viktiga personerna i mitt liv faktiskt ler när de ser mig så VET jag att jag är nån. Och det är egentligen det som räknas.
Men hösten är ändå otrevlig. Mycket av min energi brukar sippra bort då och jag tappar lite lusten. För jag avskyr den där kylan som tycks finnas ÖVERALLT. På pendeltågsstationen i Karlberg så såg jag hur folk stod och huttrade i solen och då vet man att det är höst på riktigt. Och jag tänkte att det hade varit skönare att faktiskt försova sig på riktigt och bara STRUNTA i skolan. (Jag var på väg att försova mig imorse nämligen. Vaknade 10 minuter innan jag skulle gå.) Fast jag bet ihop. Tänkte att det är nog okej iaf. Och så åkte jag hela vägen till skolan.
Och nu blir jag lite mer positiv. I skolan kände jag att jag verkligen mådde bättre. Vi hade nämligen grupparbeten och jag var lite sen pga försovningen. Mitt gamla jag hade smygit in och suttit på sidan och inte engagerat mig. Känt mig i vägen. Mitt nya jag tog sig raskt in i vad jag missat och kom med förslag och ideer. Och då vi skulle redovisa inför hela klassen var det inte panik och illamåendekänslor som det brukar vara. Inte för att det är KUL att redovisa. Tre i vår grupp vågade inte gå fram till tavlan men Stina var tuff och SKREV på tavlan. Det ni. Sånt hade jag aldrig gjort förut eftersom jag alltid tänker att jag skakar av paniken. Nu sa jag inte sådär himla mycket där framme men det var för att jag behövde skriva och jag kan inte prata och skriva samtidigt:)
Så trots hösten så var jag rätt positiv idag:)
Kommentarer
Trackback