susieq

Jag känner mig lite... "ur gängorna". Och det är inte för att Micke är borta. Ärligt talat är det SKÖNT att vara ensam (utan att vara elak). Det är skönt att för en gångs skull uppleva att lägenheten inte tycks "stöka ner sig själv". (Och där försvann hela teorin om att vi "stökar ner lika mycket".) Det är skönt att ingen stör mig då jag pluggar. Det är skönt att kunna vara ensam med mina tankar. Så då har vi raderat den teorin.

Det är snarare det där att jag är så FRUKTANSVÄRT dålig på att roa mig själv. Det har jag nog alltid varit i sanningens namn. Men så länge någon är i närheten kan jag alltid hitta på nån annan dålig ursäkt. Jag kan roa mig med att prata skit med den människan. Eller jag kan klaga över att något inte är gjort. Med nån annan här finns det alltid URSÄKTER.

Ensam har man bara sig själv att skylla. Om man inte får något gjort är det bara SITT EGET FEL. Och jag känner mig pinsamt oinspirerad. Pluggandet går sådär och inget annat blir liksom gjort. Jag vill skaka mig själv och skrika i mina egna öron "MEN GÖR NÅGOT DÅ MÄNNISKA!" Det är inte direkt som att det inte finns några alternativ. Jag skulle kunna måla, skriva, sy, organisera garderoben, städa ur källaren, träna, göra yoga. Men just nu händer absolut ingenting.

Och jag stör mig på det här. Vad är det som är fel?