Some days everything just pisses me off.
Idag ska jag INTE skriva om skolan. Jo ett par ord men sen ska jag försöka skriva lite mer på djupet. Det gick alldeles strålande i skolan idag. Jag blev så stolt att jag hade lust att applådera åt mig själv då jag löste en skitsvår uppgift alldeles själv på fysik-lektionen. [Det gjorde jag naturligtvis inte. Hur hade det sett ut?] Biologin var väl det inget speciellt med idag. Vi gjorde nån märklig lab där vi skulle urskilja egenskaper hos löv.
Och så till något annat.
Just nu känns det mesta uppåt. Jag går med lätta steg till skolan varje dag och känner mig som en sån där klämkäck liten flicka med hästsvans och äppelkinder. Känner mig som alltså. Inte ÄR. Det är stor skillnad. Hårdrockaren i mig skulle sparka bak ut annars [ska det vara ett ord]. Och jag gillar verkligen det här. Att kämpa mig framåt. Att veta att jag är på väg NÅNSTANS. Och sen att det vissa dagar känns pissvårt och helt omöjligt det gör inte så mycket. Det är nästan en bonus istället. För livet är alltid roligare om man för kämpa lite för saker och ting.
Fast sen är det alltid nåt under ytan där. Något som får mig att tveksamt grimasera och backa undan. Något som får mig att känna att något inte är helt rätt. Och riktigt kan jag inte peka på vad det är. Teorierna är många och svaren är få. Det är som något som kryper i mig så fort jag sitter still en endaste timme för mycket. Som om jag har lust att gallskrika så fort allt känns det minsta tråkigt. Som om jag bara känner mig... less. Just nu har jag inget bättre ord för det än just så. Och det känns märkligt och fel bredvid min upprymdhet över skolan.
Och jag undrar mest som så. Kan man aldrig få vara helt nöjd?
Och så till något annat.
Just nu känns det mesta uppåt. Jag går med lätta steg till skolan varje dag och känner mig som en sån där klämkäck liten flicka med hästsvans och äppelkinder. Känner mig som alltså. Inte ÄR. Det är stor skillnad. Hårdrockaren i mig skulle sparka bak ut annars [ska det vara ett ord]. Och jag gillar verkligen det här. Att kämpa mig framåt. Att veta att jag är på väg NÅNSTANS. Och sen att det vissa dagar känns pissvårt och helt omöjligt det gör inte så mycket. Det är nästan en bonus istället. För livet är alltid roligare om man för kämpa lite för saker och ting.
Fast sen är det alltid nåt under ytan där. Något som får mig att tveksamt grimasera och backa undan. Något som får mig att känna att något inte är helt rätt. Och riktigt kan jag inte peka på vad det är. Teorierna är många och svaren är få. Det är som något som kryper i mig så fort jag sitter still en endaste timme för mycket. Som om jag har lust att gallskrika så fort allt känns det minsta tråkigt. Som om jag bara känner mig... less. Just nu har jag inget bättre ord för det än just så. Och det känns märkligt och fel bredvid min upprymdhet över skolan.
Och jag undrar mest som så. Kan man aldrig få vara helt nöjd?
Kommentarer
Trackback