Ibland är det bara så här.
Eftersom jag vet att ni är så hiiiiiiiiiimla nyfikna [alla mina fans i Märsta så att säga;)] så....
Jobbsökandet kändes det som det skulle gå framåt med. Jag satt och kollade efter tänkbara jobb. Hittade några tom. Och sen tog det totalt tvärstopp. Det är som om jag inte klarar av att skriva CV. Sen är det kanske inte så konstigt att jag tycker det känns otrevligt eftersom jag varit sjukskriven i fyra år och mitt CV av den anledningen inte ser ut i närheten av vad det borde. OCh det är aldrig en lätt grej att erkänna att man varit svag. Speciellt inte i ett land som Sverige där allas första fråga [eller nåja, en av de första] är "och vad gör du för nåt?". Jag avskyr den [och ändå kommer jag på mig själv att fråga den. Och jag bryr mig faktiskt inte. Det finns tusen intressantare saker med människor]. Så... Jag jobbar på det så att säga. Jag ska. Faktiskt. Det vore bra för mig. Samtidigt måste jag dras med mit skit-tisdagsjobb som jag inte alls gillar för tillfället. En termin till. Det kanske man kan leva med.
Skolan har jag sökt för komvux till nästa termin. Fast känns småknasigt eftersom de flesta ämnena borde jag kunna ta på ett naturvetenskapligt basår. Vilket skulle kännas som det bästa. Och risken är att det inte blir i sthlm. [Jag har tom hört att det är så det är för de flesta]. Fast det känns inte som hela världen för mig. Ett å i en annan stad. Vad gör det? Det finns telefoner, internet, sj-tåg, flygplan och bilar. Och det vore kanske spännande. Prova sina egna vingar. Stå på sina egna ben. Och det vore faktiskt på tiden.
Och skolan jag läser nu går sådär. Fotot har jag i praktiken strukit helt. Det funkar bara inte i huvudet nu. Men engelskan kör jag på med. Den skadan var lättare att reparera efter min totala svacka genom helvetet... [Som nu känns som jag har under kontroll på riktigt. Det finns dagar jag tappar lusten fortfarande. Så, jag SKA ringa psykologen, promise.]
Ja det var väl det. For now.
Jobbsökandet kändes det som det skulle gå framåt med. Jag satt och kollade efter tänkbara jobb. Hittade några tom. Och sen tog det totalt tvärstopp. Det är som om jag inte klarar av att skriva CV. Sen är det kanske inte så konstigt att jag tycker det känns otrevligt eftersom jag varit sjukskriven i fyra år och mitt CV av den anledningen inte ser ut i närheten av vad det borde. OCh det är aldrig en lätt grej att erkänna att man varit svag. Speciellt inte i ett land som Sverige där allas första fråga [eller nåja, en av de första] är "och vad gör du för nåt?". Jag avskyr den [och ändå kommer jag på mig själv att fråga den. Och jag bryr mig faktiskt inte. Det finns tusen intressantare saker med människor]. Så... Jag jobbar på det så att säga. Jag ska. Faktiskt. Det vore bra för mig. Samtidigt måste jag dras med mit skit-tisdagsjobb som jag inte alls gillar för tillfället. En termin till. Det kanske man kan leva med.
Skolan har jag sökt för komvux till nästa termin. Fast känns småknasigt eftersom de flesta ämnena borde jag kunna ta på ett naturvetenskapligt basår. Vilket skulle kännas som det bästa. Och risken är att det inte blir i sthlm. [Jag har tom hört att det är så det är för de flesta]. Fast det känns inte som hela världen för mig. Ett å i en annan stad. Vad gör det? Det finns telefoner, internet, sj-tåg, flygplan och bilar. Och det vore kanske spännande. Prova sina egna vingar. Stå på sina egna ben. Och det vore faktiskt på tiden.
Och skolan jag läser nu går sådär. Fotot har jag i praktiken strukit helt. Det funkar bara inte i huvudet nu. Men engelskan kör jag på med. Den skadan var lättare att reparera efter min totala svacka genom helvetet... [Som nu känns som jag har under kontroll på riktigt. Det finns dagar jag tappar lusten fortfarande. Så, jag SKA ringa psykologen, promise.]
Ja det var väl det. For now.
Kommentarer
Trackback