16-åringar.
Idag kände jag mig riktigt jäkla gammal. I en sal full av 18-åringar börjar man fundera på vad man egentligen pysslar med. Okej. De var säkert inte 18, de var säkert 20 för det brukar man vara på komvux, men de betedde sig inte som 20, de betedde sig som 16 i sanningens namn men det är en annan historia.
Är inte ålder en konstig sak egentligen? För typ tio år sen började jag på gymnasiet [vart tog åren vägen???] och då kände jag mig JÄTTEVUXEN som den 16-åriga flicka jag var. [Eller 15 är man kanske när man börjar på gymnasiet?] Det kändes som jag visste ALLT. Jag hade koll på precis hur ALLT skulle vara. Jag hade valt en skola i en annan kommun för att komma bort från barnet i mig och från alla andra barn runtomkring mig. Och jag var övertygad om att jag alltid alltid alltid skulle vara precis sån där. Jag var övertygad om att jag alltid skulle ha de där drömmarna och målen. Vad hände sen?
Jag minns vad jag drömde om då jag började på gymnasiet. Jag skulle bli journalist. Och inte vilken journalist som helst. Jag skulle bli utrikeskorrespondent. Lilla jag skulle ge mig in i krigszonerna och rapportera hem så att folk här hemma förstod hur HEMSKT det var. Jag förstår trots allt varför jag drömde om det där. Jag ville rädda världen. Förstås. Det har jag alltid velat göra på olika sätt. Så varför släppte jag den där drömmen?
Ja, det ena är att jag inte riktigt mådde så bra där på gymnasiet. Skolan gick inte så bra för mig. Mina vänner som då var enda anledningen till att jag stannade på gymnasiet för bytte program eller fick gå om ett år. Då beslutade jag mig för att ta ett sabbatsår. Mitt ex (som då var en av mina vänner, dvs innan vi var ihop och gjorde slut) avrådde mig bestämt. Han menade att jag aldrig skulle återvända till gymnasiet om jag tog sabbatsår. Så här med facit i hand hade han helt rätt. Jag ångrar dock inte att jag hoppade av. Det var det bästa jag kunde göra just då. Den andra anledningen till att jag strök journalist-drömmarna var att jag insåg att ingen får bli sån journalist man vill bli från början. Man får börja med att göra löjliga intervjuer med löjliga sk "kändisar". Sen måste man vara villig att ta de där jobbiga intervjuerna. Ni vet de där när någon just förlorat sin enda son och någon journalist fräckt måste fråga "hur känns det nu?". Jag visste att jag inte skulle klara det så då strök jag ett ordentligt streck över de där drömmarna.
När jag ser tillbaka på 16-åringen i mig slår det mig hur naiv hon var. Det var som om hon gick omkring med små rosa moln i ögonen. Visst hade 16-åringen känt på smärta men tio år senare så kan jag konstatera att det var ingenting mot vad som komma skulle. 16-åringen hade sina egna problem men vid det laget var det så många smärtgränser jag INTE hade nått.
Nu känns det som den här bloggen håller på att flyta in på att berätta om all den smärta jag gått igenom. Och dels orkar jag inte skriva om det idag och dels känns det som det förtjänar sitt helt egna blogginlägg. En sak i taget.
Men nu fick ni läsa lite om min gymnasietid. Vilken bonus.
Är inte ålder en konstig sak egentligen? För typ tio år sen började jag på gymnasiet [vart tog åren vägen???] och då kände jag mig JÄTTEVUXEN som den 16-åriga flicka jag var. [Eller 15 är man kanske när man börjar på gymnasiet?] Det kändes som jag visste ALLT. Jag hade koll på precis hur ALLT skulle vara. Jag hade valt en skola i en annan kommun för att komma bort från barnet i mig och från alla andra barn runtomkring mig. Och jag var övertygad om att jag alltid alltid alltid skulle vara precis sån där. Jag var övertygad om att jag alltid skulle ha de där drömmarna och målen. Vad hände sen?
Jag minns vad jag drömde om då jag började på gymnasiet. Jag skulle bli journalist. Och inte vilken journalist som helst. Jag skulle bli utrikeskorrespondent. Lilla jag skulle ge mig in i krigszonerna och rapportera hem så att folk här hemma förstod hur HEMSKT det var. Jag förstår trots allt varför jag drömde om det där. Jag ville rädda världen. Förstås. Det har jag alltid velat göra på olika sätt. Så varför släppte jag den där drömmen?
Ja, det ena är att jag inte riktigt mådde så bra där på gymnasiet. Skolan gick inte så bra för mig. Mina vänner som då var enda anledningen till att jag stannade på gymnasiet för bytte program eller fick gå om ett år. Då beslutade jag mig för att ta ett sabbatsår. Mitt ex (som då var en av mina vänner, dvs innan vi var ihop och gjorde slut) avrådde mig bestämt. Han menade att jag aldrig skulle återvända till gymnasiet om jag tog sabbatsår. Så här med facit i hand hade han helt rätt. Jag ångrar dock inte att jag hoppade av. Det var det bästa jag kunde göra just då. Den andra anledningen till att jag strök journalist-drömmarna var att jag insåg att ingen får bli sån journalist man vill bli från början. Man får börja med att göra löjliga intervjuer med löjliga sk "kändisar". Sen måste man vara villig att ta de där jobbiga intervjuerna. Ni vet de där när någon just förlorat sin enda son och någon journalist fräckt måste fråga "hur känns det nu?". Jag visste att jag inte skulle klara det så då strök jag ett ordentligt streck över de där drömmarna.
När jag ser tillbaka på 16-åringen i mig slår det mig hur naiv hon var. Det var som om hon gick omkring med små rosa moln i ögonen. Visst hade 16-åringen känt på smärta men tio år senare så kan jag konstatera att det var ingenting mot vad som komma skulle. 16-åringen hade sina egna problem men vid det laget var det så många smärtgränser jag INTE hade nått.
Nu känns det som den här bloggen håller på att flyta in på att berätta om all den smärta jag gått igenom. Och dels orkar jag inte skriva om det idag och dels känns det som det förtjänar sitt helt egna blogginlägg. En sak i taget.
Men nu fick ni läsa lite om min gymnasietid. Vilken bonus.
Kommentarer
Trackback