susieq

Det var som om det skedde på en sekund. Från att ha gått runt och varit på sådär lagom bra humör (lite trött och seg men det kan man väl leva med) så blev jag blixtförbannad. Och det enda jag kunde göra var att bita mig själv i underläppen och undvika att möta nåns blick. För så fort jag blir sådär arg så har jag lust att skrika åt folk och jag har en känsla att man blir idiotförklarad om man skriker åt främlingar.

Ibland vet jag inte vad det är med mitt humör. Upp som en sol och ner som en pannkaka ungefär och jag avskyr det fullständigt. Och idag fanns det egentligen ingen anledning. Inte på riktigt. [Fast finns det egentligen någonsin en anledning att vara arg? Det är ju bara en negativ känsla som får en att må dåligt.] Jag var lite trött mest. Sen kände jag mig frustrerad som vanligt för jag hade en känsla av att ingenting händer. Inte på riktigt. Det är bara samma vanliga gamla trams och samma vanliga gamla tjat och jag är ärligt talat så LESS på det att jag kan kräkas. Och sen hade jag haft prov och det kändes väl sådär. [Okej, jag hade kanske anledningar, men jag mådde ju faktiskt BRA bara några sekunder innan.]

Och nu blir jag irriterad på mig själv. Jag bara KLAGAR över att ingenting händer men vad tusan gör jag för att ändra på det då? Tjatar jag på mina vänner om att vi ska gå ut? Försöker jag hitta på något kul? Just nu gör jag inte ens saker som jag faktiskt erbjuds att göra för "jag orkar inte". Vansinne. Jag tror tom jag blev bjuden på fest men lyssnade bara lite halvt och orkade inte engagera mig sen. Som sagt. Jag får väl skylla mig själv.

Fast det kan ju inte vara normalt att totalvända i humöret sådär. Något måste ju vara knas liksom.