This is it.
Det är allvar nu. Jag börjar känna det i hela magen. Det är en krypande känsla som om något inom mig håller på att vakna till liv. Det är inte monstret. Det är något myckt bättre. Och på ett vis så tycker jag att det är skönt. Det är SKÖNT att känna att jag slipper trampa på samma ställe hela hela tiden. Det är SKÖNT att slippa den där "så du pluggar bara på komvux"-blicken då man berättar vad man gör [så man har lust att klippa till människan för att han/hon inte fattar vad jäkla pestjobbigt det kan vara]. Och det är SKÖNT att känna att nu börjar det. [Glappet-känsla]. Man vill lite skriva ett plaket med alla sina nya värderingar för livet och dyrt och heligt lova ihop med sin bästa vän att man ska hålla det tills man dör. [Sådär som de gör i alla tramsiga filmer. Men sen skiljs deras vägar alltid åt och det är så tragiskt.]
Samtidigt är jag rädd som fan att jag inte kommer komma in på NÅN utbildning jag faktiskt vill gå. Jag har vidgat mig lite nu. Nånstans måste jag vara lite realistisk utan att ge upp drömmen. Jag är orolig att jag väljer något och sen står där och funderar vad jag slet så hårt för för att jag inte alls vill leva det liv jag helt plötsligt inser att jag valt. Och då står jag där med mina studieskulder och måste jobba så jag kan betala av dom och det skulle kännas lite bittert. Och jag vill inte bli en sån där bitter människa som anklagar alla omkring sig för att man inte fick det liv man helst av allt önskade.
Dessutom är jag inne i en sån där stressperiod igen. Imorrn är det biologiprov. Och jag har skrivit det förr men det tål att skrivas igen. Biologi är inget svårt ämne men det känns nog så stressigt. Veckan därefter är det högskoleprov [Låt mig höra ett Oh my god i riktig Janice-stil]. Och sen måste jag skriva sista Matte D provet. Och sen följer de ämnen jag går nu. Och då har jag inte nämnt labrapporterna jag ska skriva och arbetet jag ska lämna in. Nä. Nu ska jag sluta. En sak i taget.
Okej. Nu ska jag inte gnälla mer. För trots allt, när allt kommer omkring, finns det mer i livet än vilket yrke man lyckas få i slutändan. Fast det glömmer man lätt bort i sin stressade vardag.
Samtidigt är jag rädd som fan att jag inte kommer komma in på NÅN utbildning jag faktiskt vill gå. Jag har vidgat mig lite nu. Nånstans måste jag vara lite realistisk utan att ge upp drömmen. Jag är orolig att jag väljer något och sen står där och funderar vad jag slet så hårt för för att jag inte alls vill leva det liv jag helt plötsligt inser att jag valt. Och då står jag där med mina studieskulder och måste jobba så jag kan betala av dom och det skulle kännas lite bittert. Och jag vill inte bli en sån där bitter människa som anklagar alla omkring sig för att man inte fick det liv man helst av allt önskade.
Dessutom är jag inne i en sån där stressperiod igen. Imorrn är det biologiprov. Och jag har skrivit det förr men det tål att skrivas igen. Biologi är inget svårt ämne men det känns nog så stressigt. Veckan därefter är det högskoleprov [Låt mig höra ett Oh my god i riktig Janice-stil]. Och sen måste jag skriva sista Matte D provet. Och sen följer de ämnen jag går nu. Och då har jag inte nämnt labrapporterna jag ska skriva och arbetet jag ska lämna in. Nä. Nu ska jag sluta. En sak i taget.
Okej. Nu ska jag inte gnälla mer. För trots allt, när allt kommer omkring, finns det mer i livet än vilket yrke man lyckas få i slutändan. Fast det glömmer man lätt bort i sin stressade vardag.
Kommentarer
Trackback