Om man fick leva om sitt liv.
Jag har nästan skrivit färdigt alla labbrapporter nu och jag kan sakta men säkert se slutet på terminen. Men jag fattar knappt hur det ska gå ihop.
Jag kom och tänka på en sån där gammal fråga som man förut ställde i sanning och konka då man hade slut på fantasi och vad den verkligen skulle innebära. Om man fick leva om sitt liv skulle man göra det då?
En del av mig känner spontant att svaret är ja. Om jag hade fått chansen att möta mig själv som jag var på högstadiet så skulle jag tipsa det jag som jag var då om att göra andra val. För det första skulle jag såga åt det jag som jag var då att skita i det där med mediaprogrammet iaf. Jag skulle tipsa om att välja natur. Natur skulle ge hela grundkompetensen plus lite till. Och på gymnasiesättet att läsa det. Det där med att lärare vakar över en som en hök så man slipper läsa tio sidor själv. Och jag skulle säga åt det jag som var jag att plugga arslet av sig i tre år. Men bara i de där tre. Ta bra betyg då.
Sen skulle jag tipsa det jag som var jag att ta ett sabbatsår. Sen. I ett år. Eller två. Jobba ihop pengar. Resa världen runt. Uppleva världen. Gärna ihop med en kompis. Men om ingen sån fanns tillgänglig skulle jag säga att det jag som var jag kunde göra det själv. Lite pepparsprey i väskan eller andra likvärdiga lösningar så klarar man sig själv i världen även som tjej. Det viktiga är att bara var. För om det jag som var jag hade gjort det då så kanske det hade blivit nån livsresa som inneburit att det jag som är jag skulle känna att det var nåt jag inte mistit. Eller hur man nu ska uttrycka det.
Och sen skulle jag säga att efter de där två åren så skulle det jag som var jag välja sin väg i livet. I den mån det jag som var jag orkade. Ta tag i problem om såna fanns först. Gå KBT. Prata med psykolog. Vad som helst. Bara inte vifta saker under mattan. Och sen kanske det jag som var jag iaf hade valt samma drömmar som det jag som är jag. Eller inte. Och det är okej. Kanske hade det blivit andra drömmar. Bättre drömmar. Eller inte. Men det är livet man har som är det viktiga.
Och framförallt skulle jag säga åt det jag som var jag att akta sig för vissa killar. Bara för att slippa smärtan. Vi nöjer oss med att säga så.
Fast jag vet inte. Kanske skulle man förlora viktiga människor i sitt liv på det viset. Eller inte. Hur vet man det? Och kanske hade man vunnit andra. Fast så länge ingen ande ger mig tre önskningar får jag aldrig veta så då gör det väl detsamma. Men det hade varit skönt. Att bara ändra allt som gick fel.
Jag kom och tänka på en sån där gammal fråga som man förut ställde i sanning och konka då man hade slut på fantasi och vad den verkligen skulle innebära. Om man fick leva om sitt liv skulle man göra det då?
En del av mig känner spontant att svaret är ja. Om jag hade fått chansen att möta mig själv som jag var på högstadiet så skulle jag tipsa det jag som jag var då om att göra andra val. För det första skulle jag såga åt det jag som jag var då att skita i det där med mediaprogrammet iaf. Jag skulle tipsa om att välja natur. Natur skulle ge hela grundkompetensen plus lite till. Och på gymnasiesättet att läsa det. Det där med att lärare vakar över en som en hök så man slipper läsa tio sidor själv. Och jag skulle säga åt det jag som var jag att plugga arslet av sig i tre år. Men bara i de där tre. Ta bra betyg då.
Sen skulle jag tipsa det jag som var jag att ta ett sabbatsår. Sen. I ett år. Eller två. Jobba ihop pengar. Resa världen runt. Uppleva världen. Gärna ihop med en kompis. Men om ingen sån fanns tillgänglig skulle jag säga att det jag som var jag kunde göra det själv. Lite pepparsprey i väskan eller andra likvärdiga lösningar så klarar man sig själv i världen även som tjej. Det viktiga är att bara var. För om det jag som var jag hade gjort det då så kanske det hade blivit nån livsresa som inneburit att det jag som är jag skulle känna att det var nåt jag inte mistit. Eller hur man nu ska uttrycka det.
Och sen skulle jag säga att efter de där två åren så skulle det jag som var jag välja sin väg i livet. I den mån det jag som var jag orkade. Ta tag i problem om såna fanns först. Gå KBT. Prata med psykolog. Vad som helst. Bara inte vifta saker under mattan. Och sen kanske det jag som var jag iaf hade valt samma drömmar som det jag som är jag. Eller inte. Och det är okej. Kanske hade det blivit andra drömmar. Bättre drömmar. Eller inte. Men det är livet man har som är det viktiga.
Och framförallt skulle jag säga åt det jag som var jag att akta sig för vissa killar. Bara för att slippa smärtan. Vi nöjer oss med att säga så.
Fast jag vet inte. Kanske skulle man förlora viktiga människor i sitt liv på det viset. Eller inte. Hur vet man det? Och kanske hade man vunnit andra. Fast så länge ingen ande ger mig tre önskningar får jag aldrig veta så då gör det väl detsamma. Men det hade varit skönt. Att bara ändra allt som gick fel.
Kommentarer
Trackback