I´m going crazy.
Jag försöker hitta nån slags energi. Går det att köpa på apoteket? Det vore bra. För hur jag än gör känns det som jag gör av med mer energi än jag har 5 dar i veckan. Det ger ganska mycket minus på energikontot i slutet av veckan. Och det är på helgerna jag försöker inbilla mig att jag har ett liv.
Idag avslutade jag matten. Förhoppningsvis med ett MVG men mina negativa tankar säger att jag gjorde minst 10 slarvfel och då blev det inte det. [Men det är alltid bättre att förvänta sig det värsta så man blir glad av det bästa än tvärtom eller?] Jag har en pissvår uppsats i filosofi till på fredag och jag klarar knappt av att tänka. Vilket är dumt då man ska skriva uppsats och låta som man förstått något. Jag räknar på betygen igen och igen och allt jag kommer tillbaka till är att allt känns omöjligt. Jag KAN INTE förvandla mitt betyg [som iofs inte är dåligt] till ett 20.00 betyg. Och även om jag skulle kunna har jag inga garantier på att det räcker. Och bara den meningen känns bisarr för mig. Man kan inte få ett högre betyg och "det är inte säkert att det räcker"? Vem var det som skapade ett system där tur skiljer dom som når sina drömmar från dom som bara nästan kom fram? Ett samhälle där man kan kämpa i år efter år och kanske ändå inte få nåt mer för det än att säga "jag hade en dröm".
Jag satt och kollade snitt på utbildningar igår tills jag kunde framkallat en ångestattack hos mig själv. Mitt femtehandsval har ett så högt snitt (iaf om jag vill stanna i stockholm) att jag måste plugga på riktigt bra i en eller två terminer till. FEMTEHANDSVAL? Förstår ni hur sjukt det är? Och jag har BRA betyg. Om jag är villig att byta stad så kan jag börja plugga nästa termin. Och en liten del av mig börjar tänka att det kanske är okej. För vad är ett par år i en annan stad? Det betyder att jag får plugga färdigt nångång. Att jag får börja jobba nångång. Får jag börja jobba kan jag börja leva ett riktigt liv. Och är det inte just DET jag högst av allt vill? Vill jag inte ha pengar på kontot varje månad och en trygghet så vi kan börja planera för det där RIKTIGA livet? Ni vet. Barn, hus, bil, hund. Och det låter SKITTRIST när man tänker på det så men egentligen är det bara kryddan på ett redan fullkomligt liv. Det är så jag ser det nu när jag är "äldre". Och jag tänker att jag borde haft en enklare dröm. Jag kollar utbildningar jag nångång hört nån säga att det skulle passa mig och ser snitt som jag kan skratta åt och jag tänker att det hade varit skönt, fast jag vet att det inte är min grej.
Främst önskar jag att jag vore en sån som sa att ett jobb bara är ett jobb. Att det är det som ser till att man kan betala hyran varje månad, som tillåter en att köpa mat så man slipper svälta, som en dag ger en möjlighet att köpa bostad och bil, som ger en medel att leva en tillvaro. Men jag vet att jag aldrig kan leva 8 timmar om dagen 5 dar i veckan (förutom på semestern) med ett jobb jag egentligen inte gillar. Så jag ska försöka bita ihop lite till. Och med lite tur upptäcker jag en annan väg som faktiskt är genomförbar utan att jag lämnar min sambo i flera år eller blir tokig av pressen. Eller så kanske drömmar kan slå in om man ber nog högt och hoppas nog hårt.
Tror ni på mirakel?
Idag avslutade jag matten. Förhoppningsvis med ett MVG men mina negativa tankar säger att jag gjorde minst 10 slarvfel och då blev det inte det. [Men det är alltid bättre att förvänta sig det värsta så man blir glad av det bästa än tvärtom eller?] Jag har en pissvår uppsats i filosofi till på fredag och jag klarar knappt av att tänka. Vilket är dumt då man ska skriva uppsats och låta som man förstått något. Jag räknar på betygen igen och igen och allt jag kommer tillbaka till är att allt känns omöjligt. Jag KAN INTE förvandla mitt betyg [som iofs inte är dåligt] till ett 20.00 betyg. Och även om jag skulle kunna har jag inga garantier på att det räcker. Och bara den meningen känns bisarr för mig. Man kan inte få ett högre betyg och "det är inte säkert att det räcker"? Vem var det som skapade ett system där tur skiljer dom som når sina drömmar från dom som bara nästan kom fram? Ett samhälle där man kan kämpa i år efter år och kanske ändå inte få nåt mer för det än att säga "jag hade en dröm".
Jag satt och kollade snitt på utbildningar igår tills jag kunde framkallat en ångestattack hos mig själv. Mitt femtehandsval har ett så högt snitt (iaf om jag vill stanna i stockholm) att jag måste plugga på riktigt bra i en eller två terminer till. FEMTEHANDSVAL? Förstår ni hur sjukt det är? Och jag har BRA betyg. Om jag är villig att byta stad så kan jag börja plugga nästa termin. Och en liten del av mig börjar tänka att det kanske är okej. För vad är ett par år i en annan stad? Det betyder att jag får plugga färdigt nångång. Att jag får börja jobba nångång. Får jag börja jobba kan jag börja leva ett riktigt liv. Och är det inte just DET jag högst av allt vill? Vill jag inte ha pengar på kontot varje månad och en trygghet så vi kan börja planera för det där RIKTIGA livet? Ni vet. Barn, hus, bil, hund. Och det låter SKITTRIST när man tänker på det så men egentligen är det bara kryddan på ett redan fullkomligt liv. Det är så jag ser det nu när jag är "äldre". Och jag tänker att jag borde haft en enklare dröm. Jag kollar utbildningar jag nångång hört nån säga att det skulle passa mig och ser snitt som jag kan skratta åt och jag tänker att det hade varit skönt, fast jag vet att det inte är min grej.
Främst önskar jag att jag vore en sån som sa att ett jobb bara är ett jobb. Att det är det som ser till att man kan betala hyran varje månad, som tillåter en att köpa mat så man slipper svälta, som en dag ger en möjlighet att köpa bostad och bil, som ger en medel att leva en tillvaro. Men jag vet att jag aldrig kan leva 8 timmar om dagen 5 dar i veckan (förutom på semestern) med ett jobb jag egentligen inte gillar. Så jag ska försöka bita ihop lite till. Och med lite tur upptäcker jag en annan väg som faktiskt är genomförbar utan att jag lämnar min sambo i flera år eller blir tokig av pressen. Eller så kanske drömmar kan slå in om man ber nog högt och hoppas nog hårt.
Tror ni på mirakel?
Kommentarer
Trackback